Ordet ”barnsligt” är ett uttryck som i de flesta fall används felaktigt av människorna i deras lättsinniga och ogenomtänkta sätt att tala.
Hämmade av andens tröghet känner de inte tillräckligt efter för att helt kunna förstå uttrycket när det används. Men den som inte helt och hållet har förstått det kommer heller aldrig att kunna använda det på rätt sätt.
Samtidigt som det är just barnsligheten som erbjuder människorna en stark bro upp till de ljusa höjderna, för att kunna mogna i anden och för att bli fullkomlig så att man kan existera för evigt i skapelsen. Den är Gudfaderns boning som Han har ställt till människornas förfogande – så länge de förblir trevliga gäster där. Gäster som inte förstör de rum som de nådefullt enbart fått tillåtelse att nyttja, vid ett ständigt och rikligt dukat bord.
Hur långt har inte människan fjärmat sig från den för henne så nödvändiga barnsligheten!
Men utan den kan hon inte uppnå något för anden. Anden kräver barnslighet eftersom den alltid är och alltid har varit ett barn av skapelsen, även efter att ha nått full mognad.
Ett barn av skapelsen! I det ligger en djupare innebörd, eftersom anden måste utvecklas till ett barn av Gud. Om den någonsin når målet beror helt och hållet på vilken grad av insikt den är villig att anamma på sin vandring genom de olika materierna.
Men villigheten måste även visa sig i handlingar. På de andliga nivåerna är vilja samtidigt också handling. Där är vilja och handling alltid samma sak. Men det gäller enbart de andliga nivåerna, inte de materiella. Ju tätare och tyngre materiens nivå är desto längre bort är handlingen från viljan.
Att tätheten verkar hämmande ser man redan på ekoljudet, vars rörelse måste genomtränga en materia som hämmar den beroende på täthetens art. Det är tydligt märkbart redan vid kortare avstånd.
När en människa hugger ved eller under ett bygge slår spik i en planka kan man tydligt se när verktyget träffar, men ljudet kommer först efter några sekunder. Det är så tydligt att alla människor måste ha upplevt det någon gång.
På ett liknande sätt, men mycket svårare, är det hos människan här på jorden mellan vilja och handling. Viljan blixtrar upp i anden, den är genast handling i anden. Men för att synliggöra viljan i det grovmateriella krävs också en grovmateriell kropp. Enbart under impuls agerar kroppen redan inom någon sekund efter att viljan blixtrat upp. Då kopplas den främre hjärnans mer långvariga arbete bort, vars uppgift annars är att bana väg för viljan tills den påverkat kroppen att agera.
Den egentliga vägen tar lite längre tid. Ibland blir handlingen bara svag eller inte alls av, eftersom viljan under den långa vägen försvagats eller hindrats helt av det grubblande förnuftet.
Vid denna betraktelse vill jag göra en hänvisning som egentligen inte hör hit: De förbisedda men i det mänskliga handlandet ändå så tydligt synliga effekterna av skapelselagen om att lika attraherar lika.
De mänskligt-jordiska lagarna har utarbetats av det jordiska förnuftet och genomförs också med hjälp av det. Därför döms förnuftsmässigt planerade handlingar, det vill säga överlagda handlingar, hårdare och får ett strängare straff än handlingar som begåtts i affekt, det vill säga oöverlagt. De senare får i de flesta fall strafflindring.
Det finns i själva verket ett för människor omärkligt samband när det gäller likheten mellan förnuftets verkan under skapelselagen för alla dem som villkorslöst lyder förnuftet. För dem är det helt begripligt.
Utan att veta om det, sker vid en affekthandling större delen av botgörandet på det andliga planet. Lagstiftare och domare har ingen aning om detta, eftersom de utgår från helt andra, rent förnuftsmässiga principer. Vid djupare eftertanke och kännedom om de verksamma skapelselagarna framträder det dock i ett helt annat ljus.
Även i andra jordiska domslut och bedömningar verkar Guds lagar i skapelsen helt självständigt, oberoende av de jordisk-mänskliga lagarna och begreppen. Ingen vettig människa skulle komma på tanken att verklig skuld, alltså inte bara den som stämplats som sådan av människor, blir förlåten enligt Guds lagar enbart genom botgöring som dikterats av det jordiska förnuftet!
Sedan årtusenden har det funnits så gott som två skilda världar, åtskilda genom människornas handlingar och tankar, trots att det enbart borde finnas en enda värld, där endast Guds lagar är verksamma.
Ett jordiskt straff kan endast ge botgöring så länge lagarna och straffen fullständigt överensstämmer med Guds skapelselagar.
Nu finns det två sorters affekter. Den första är den som redan redovisats och som egentligen borde kallas för impuls. Dessutom finns det affekter som blixtrar fram i den främre hjärnan, alltså inte i anden, och som tillhör förnuftet. De är ogenomtänkta men får inte åtnjuta samma strafflindringar som impulshandlingarna.
Men att lista ut den exakta skillnaden är bara möjligt för de människor som känner till samtliga av Guds lagar i skapelsen och som även har kännedom om deras följdverkningar. Detta måste vara förbehållet framtiden, där inte ens människor begår några godtyckliga handlingar längre, eftersom de då nått en andlig mognad som gör att de enbart håller sig till Guds lagar i alla sina handlingar och tankar.
Denna avvikelse från ämnet är enbart tänkt att inspirera till eftertanke, den hörde egentligen inte till föredragets egentliga syfte.
Lägg dock märke till att vilja och handling på den andliga nivån är ett, men att de på de materiella nivåerna är åtskilda på grund av materiens beskaffenhet. Därför sa Jesus till människorna: ”Anden är villig men köttet är svagt!” Men köttet, vilket avser den grovmateriella kroppen här, gör inte allt till handling som redan är vilja och handling i anden.
Även här på jorden med dess grovmateriella hölje skulle dock anden alltid kunna omsätta sin vilja till grovmateriell handling, om den inte hade varit för trög för det. Den kan inte göra kroppen ansvarig för denna tröghet; kroppen gavs nämligen enbart som ett redskap åt anden, vilket den måste lära sig att behärska för att kunna använda på rätt sätt. –
Anden är alltså ett barn av skapelsen. Och den måste vara barnslig i den om den vill uppfylla syftet som den har i skapelsen. Den överdrivna betoningen av förnuftet gjorde att anden fjärmade sig från sin barnslighet, eftersom den inte kunde ”förstå” vad den verkligen var. Därmed har den dock förlorat fotfästet i skapelsen, som – för att själv hålla sig frisk – nu måste stöta bort den likt en främling, bråkstake och skadegörare.
Och så kommer det sig att människorna genom sitt felaktiga tänkande och handlande gräver sin egen grav.-
Visst är det märkligt att en människa som verkligen vill uppleva julfirandet först måste försätta sig tillbaka till barndomen!
Det kan ju ses som ett tydligt tecken på att hon inte är kapabel ens att som vuxen uppleva julfesten med sina känslor. Det är ett tydligt bevis på att hon har förlorat något som hon ägde som barn! Det om något borde ge folk en tankeställare!
Åter är det andens tröghet som hindrar människorna från att på allvar befatta sig med något. ”Det där är för barn”, tänker de, ”och de vuxna har inte tid! De måste fundera på viktigare saker.”
Viktigare! Med detta menar de inget annat än jakten på jordiska ting, med andra ord förnuftsarbete! Så fort man lämnar spelrum för känslorna tränger förnuftet snabbt undan minnena, för att inte tappa ledningen!
I alla dessa till synes så oväsentliga fakta skulle man kunna se de största tingen, om bara förnuftet gav en tid till det. Men det har övertaget och använder alla fula knep i sin kamp för att behålla det. Det vill säga inte förnuftet självt, utan det som döljer sig bakom det och använder det som redskap: mörkret!
Det vill inte låta oss finna Ljuset i minnena. Och på samma sätt som anden längtar efter att finna Ljuset och hämta nya krafter ur det, kan man se hur minnen från barndomens jular även väcker en odefinierbar, nästan smärtsam längtan som får många människor att tillfälligt bli sentimentala.
Denna sentimentalitet skulle kunna vara den bästa grogrunden för ett uppvaknande, om det genast hade utnyttjats med full kraft. Men tyvärr hamnar de vuxna bara i drömmerier vilket gör att den uppkomna kraften slösas bort. Och med drömmerierna försvinner även tillfället utan att ha kommit till nytta eller användning.
Även om en hel del människor fäller tårar så skäms de för det, försöker dölja dem och tar sig samman med ett kroppsligt ryck som ofta avslöjar en omedveten trotsighet.
Hur mycket skulle inte människorna kunna lära sig av detta. Inte för inte smyger sig ett svagt vemod in i minnena från barndomen. Omedvetet känner man på sig att något har gått förlorat, något som lämnat ett tomrum efter sig, en oförmåga att kunna känna på samma sätt som ett barn.
Men ni har säkert många gånger lagt märke till hur härligt uppfriskande den människa kan vara som har den där barnsliga glimten i ögonen, hur hon enbart genom sin närvaro verkar i det tysta.
Den vuxne får inte glömma att det barnsliga inte är naivt. Ni vet ju inte varifrån det barnsliga har fått sin verkan och vad det egentligen är! Och varför Jesus sa: ”Bli som barnen!”
För att komma underfund med vad barnslighet är, måste ni först förstå att barnslighet inte alls är förknippad med begreppet barn. Ni känner säkert själva barn som saknar det vackert barnsliga! Det finns alltså barn utan barnslighet! Ett elakt barn kommer aldrig att framstå som barnsligt, lika lite som ett olydigt eller rättare sagt ouppfostrat barn!
Ur detta framgår tydligt att barnslighet och barn är två olika saker.
Det som på jorden kallas för barnsligt är en del av Renhetens verkan, det vill säga Renhet i en högre mening, inte enbart jordisk-mänsklig. En människa som lever i en stråle av gudomlig Renhet, som lämnar plats inom sig för Renhetens stråle, har därmed också förvärvat det barnsliga – oavsett om det redan skedde i barnaåren eller först i vuxen ålder.
Barnslighet är ett resultat av inre Renhet eller ett tecken på att en sådan människa har underkastat sig Renheten, att hon tjänar den. Det är bara olika sätt att uttrycka det, men är i själva verket alltid samma sak.
Med andra ord kan enbart ett barn med ett rent inre verka barnsligt och enbart en vuxen som hyser Renhet inom sig. Därför verkar en sådan person så uppfriskande och upplivande, och väcker även förtroende!
Och där det finns sann Renhet kan även den äkta Kärleken göra sitt intåg, eftersom Guds Kärlek verkar i Renhetens stråle. Renhetens stråle är enbart vägen den går på. Den skulle inte kunna ta en annan väg.
Till den som inte tagit emot Renhetens stråle inom sig kan den gudomliga Kärlekens stråle aldrig hitta fram!
Barnsligheten förlorade människan dock när hon vände sig bort från Ljuset genom sitt ensidiga förnuftstänkande. För det offrade hon allt som skulle ha kunnat lyfta henne, och på så sätt fjättrade hon sig med tusentals kedjor vid denna jord, det vill säga vid grovmaterien som håller henne fången tills hon själv befriar sig från den. Men det kan inte ske genom den jordiska döden utan enbart genom ett andligt uppvaknande.