Låt oss titta närmare på alla de människor idag som särskilt ivrigt söker efter en andlig vägledare och – upplyfta i sitt inre – väntar på honom. Enligt dem själva är de i anden redan väl förberedda för att känna igen honom och lyssna till hans ord!
Det som blir synligt vid en närmare betraktelse är en mängd olika tolkningar. Jesu budskap har till exempel haft en märklig inverkan på många människor. De har skapat sig en felaktig bild av det. Orsaken till det är, som vanligt, felaktig självuppskattning och arrogans.
Å ena sidan ersattes den tidigare vördnaden och bevarandet av en självklar distans och skarp gränsdragning mellan dem och deras Gud, av ett gnällande och tiggande, de ville hela tiden få men aldrig någonsin göra någonting själv. ”Att be” tog de visst till sig, men att det även innebär ”att arbeta”, det vill säga att arbeta med sig själv, det ville de inte veta av.
Å andra sidan tror de sig vara så självständiga, så oberoende, att de kan göra allting själva och att de med lite ansträngning till och med kan bli gudomliga.
Det finns även många människor som enbart kräver och förväntar sig att Gud ska springa efter dem. Att han har skickat sin Son en gång förut tar de som ett bevis på hur angelägen Han är att mänskligheten närmar sig Honom, ja, att Han troligtvis till och med behöver den!
Vart man än ser finner man endast arrogans, aldrig någon ödmjukhet. Det som saknas är rätt självbild.
Framför allt måste människan kliva ner från sin konstgjorda piedestal, för att verkligen kunna bli människa, för att påbörja sin uppstigning som en sådan.
Idag sitter hon andligt uppblåst uppflugen på ett träd vid foten av berget, i stället för att tryggt och stadigt stå med båda fötterna på jorden. Därför kommer hon heller aldrig att kunna bestiga berget, så länge hon inte klättrar eller faller ned från trädet.
Under tiden har dock alla de sannolikt hunnit nå toppen, som lugnt och sansat följde sin väg på marken under hennes träd, och som hon högfärdigt hade sett ned på.
Men skeendet kommer henne till hjälp här; eftersom trädet kommer att falla, inom en mycket snar framtid. Kanske kommer då människan på bättre tankar, när hon så omilt landar på marken från den ostadiga höjden. Men då är det hög tid för henne, då har hon inte råd att spilla en timme ens.
Nu tror många att det kan fortsätta på samma slentrianmässiga sätt som det har gjort i tusentals år. Nöjda och belåtna sitter de på sina stolar och väntar på den starke räddaren.
Men hur har de tänkt sig denna räddare! Det är faktiskt bedrövligt.
Först och främst förväntar de sig – eller låt oss säga det rakt ut – de kräver av honom att han ska bereda vägen till Ljuset för var och en av dem! Han ska anstränga sig och bygga broar till Sanningens väg för troende från alla trosriktningar. Han ska göra det så enkelt och lättbegripligt som möjligt, så att alla kan förstå honom. Hans ord måste vara valda på ett sådant sätt att deras riktighet utan vidare övertygar såväl stora som små inom alla samhällsskikt.
Så fort människan måste anstränga sig och tänka själv är det ingen riktig räddare. Om han är kallad att visa den rätta vägen med sina ord, så måste han naturligtvis också ta hand om människorna. Det är hans sak att övertyga människorna, att väcka dem! Jesus offrade ju också sitt liv.
De som tänker så idag, och det är många som gör det, de behöver icke göra sig besvär. De liknar nämligen de dåraktiga jungfrurna, de har ”missat tåget”!
Räddaren kommer garanterat inte att väcka dem, utan han kommer att låta dem lugnt sova vidare – tills porten är stängd och de inte längre kan få tillträde till Ljuset. De lyckades inte frigöra sig i tid från det materiellas sfär, ur vilken räddarens ord hade visat dem vägen.
Människan är faktiskt inte så värdefull som hon inbillar sig. Gud behöver inte henne, men hon behöver sin Gud!
Eftersom mänskligheten med sina så kallade framsteg idag inte längre vet vad den egentligen vill, kommer den äntligen att tvingas inse vad den bör!
Den sortens människor kommer att gå förbi, sökande och även överlägset kritiserande – på samma sätt som alla de som gick förbi det redan då, när det begav sig, trots att allt var förberett på hans ankomst genom uppenbarelserna.
Hur kan man tänka så om en andlig räddare!
Han kommer inte att göra några som helst eftergifter till mänskligheten och han kommer att kräva överallt där man förväntar sig att han ger!
Men den som verkligen tänker efter kommer direkt att märka att det just är det stränga, hänsynslösa kravet på kritiskt tänkande som är den bästa räddningen för en mänsklighet som är så djupt intrasslad i sin andliga tröghet. Det är just genom att kräva andlig rörlighet och en allvarligt menad vilja att anstränga sig för att förstå hans ord, som räddaren redan från början lekande lätt skiljer agnarna från vetet. Det finns en självverkande automatik i detta, på samma sätt som med de gudomliga lagarna. Människorna får det även här precis så som de innerst inne vill ha det. –
Men det finns ytterligare en sorts människor, de som anser sig vara särskilt ivriga.
De har naturligtvis gjort sig en helt annan bild av räddaren, vilket framgår av berättelserna. Men den är knappast mindre grotesk; eftersom de förväntar sig en … andlig akrobat!
Det finns ju redan nu tusentals människor som ser klärvoajans, spådom och så vidare som stora framsteg, vilket de i verkligheten inte är. Liknande inlärda och tränade färdigheter, men även medfödda talanger, kan aldrig någonsin frigöra sig från jordens bojor. De rör sig alltså blott i de nedre regionerna och kan aldrig göra anspråk på att tillhöra höjderna, vilket gör dem ganska värdelösa.
Tror man verkligen att man kan hjälpa mänskligheten på dess väg uppåt genom att visa den de finkroppsliga tingen som befinner sig på samma nivå, eller genom att lära den att se eller höra dem?
Detta har ingenting att göra med andens egentliga uppstigning. Lika lite som det har någon betydelse för jordiska händelser! Det är andliga konststycken, ingenting annat, intressant för den enskilde men utan något som helst värde för mänskligheten i stort!
Att alla dessa människor önskar sig en likadan räddare, som klarar av det bättre än de, är ju lätt att förstå. –
Men det finns ett stort antal människor som vill gå ännu mycket längre, ända tills det gränsar till det löjliga. Och som ändå menar blodigt allvar med det.
För dem är till exempel ett bevis på förmågan att hjälpa att en räddare inte får bli … förkyld! Den som kan bli förkyld avfärdas direkt, eftersom det enligt deras åsikt inte motsvarar den idealiske räddaren. Den som är stark måste i anden stå över sådana småsaker, oavsett omständigheter.
Det låter kanske lite långsökt och löjligt, men det är hämtat från faktiska händelser och är en sorts vag upprepning av orden från då: ”Hjälp dig själv nu, om du är Guds Son, och stig ner från korset. ….” – Detta ropar man idag långt innan någon sådan räddare ens finns i sikte!
Stackars ovetande människor! Den som så ensidigt tuktar sin kropp, så att den tidvis blir okänslig under andens makt, är knappast någon framstående människa. De som beundrar en sådan person liknar barn från tidigare sekel, när de med öppna munnar och blanka ögon följde de kringresande cirkusartisternas sprattelkonster, vilka väckte en brinnande längtan hos dem att kunna göra likadant.
Och på samma sätt som dåtidens barn inom detta helt och hållet jordiska område, har många av dagens så kallade andliga sökare och Gudssökare inte kommit längre inom det andliga området!
Låt oss tänka ett steg till: De gamla tidernas resandefolk, som jag just nämnde, utvecklades så småningom till att bli akrobater på cirkusar och varietéer. Deras kunnande ökade enormt, och än idag tittar tusentals bortskämda människor med förnyad förvåning och fascination på deras uppträdanden.
Men får de själva någonting ut av det? Vad tar de med sig efter alla dessa timmar? Trots att en del akrobater riskerar livet vid sina uppträdanden. Inte det minsta; även om dessa saker når den högsta fulländningen måste de alltid stanna kvar inom ramen för varietén och cirkusen. De kommer alltid att enbart tjäna underhållningen, men aldrig bli till gagn för mänskligheten.
Den sortens akrobatik på det andliga området har man dock numera som kriterium för den andlige räddaren!
Låt dessa människor ha sina andliga clowner! Tids nog kommer de att uppleva vart detta leder! De vet inte heller vad de egentligen vill uppnå med det. Enligt dem är endast den stor vars ande har så mycket makt över kroppen att den inte längre drabbas av några sjukdomar!
All sådan utveckling är ensidig och ensidighet leder enbart till ohälsa och sjukdom! Sådana saker stärker inte anden, utan försvagar i stället kroppen! Den nödvändiga balansen för en sund harmoni mellan kropp och ande förskjuts. Det slutar med att anden lösgör sig alltför tidigt från den misshandlade kroppen, som inte längre kan garantera den en kraftfull, sund resonanskropp för de jordiska upplevelserna. Detta saknar dock anden senare och då kommer den i ett omoget tillstånd till andra sidan. Den kommer att tvingas leva sitt jordiska liv en gång till.
Det är ingenting annat än andliga konststycken som görs på bekostnad av den jordiska kroppen, vilken i själva verket ska hjälpa anden. Kroppen tillhör en fas i andens utveckling. Men om den försvagas och förtrycks, kan den inte heller vara till särskilt stor nytta åt anden; då är dess utstrålning för svag för att ge den full kraft i det materiella, vilket den behöver.
Om en människa vill förhindra en sjukdom måste hon framkalla samma press i anden som extasen har på kroppen – ungefär som i det lilla, när rädslan för tandläkaren kan få tandvärken att försvinna.
Sådana tillstånd av kraftig upphetsning klarar kroppen kanske en eller till och med flera gånger, men inte i längden – inte utan att ta allvarlig skada.
Och om det är det en räddare gör eller föreslår, är han inte värd att kallas räddare; då bryter han nämligen mot de naturliga lagarna i skapelsen. Människan ska förvalta den kropp som anförtrotts henne och försöka skapa en sund harmoni mellan kropp och ande. Om harmonin rubbas genom att man ensidigt undantränger något är det inget framsteg, ingen uppstigning, utan ett allvarligt hinder i människans fullföljande av sina uppgifter här på jorden – på samma sätt som överallt annars i materien. Andens fulla styrka när det gäller dess verkan i materien går därmed förlorad, eftersom den ovillkorligen behöver kraften från en jordisk kropp som inte förtryckts och som harmoniserar med den!
Den som kallas för mästare på grund av sådana färdigheter är underlägsen eleven, som inte ens känner till människosjälens uppgifter och dess nödvändiga utveckling! Han är till och med skadlig för själen.
Tids nog kommer de att smärtsamt bli varse sin egen dårskap.
Men alla de falska räddarna kommer att göra bittra erfarenheter! Deras uppstigning på andra sidan kan inte börja förrän den siste av alla de människor som blivit hindrade eller till och med vilseledda av dem, kommit till insikt. Så länge deras böcker och skrifter fortfarande har ett inflytande på jorden, kommer de att hållas kvar där, även om de under tiden kommit till större insikt.
Den som förespråkar ockulta läror ger människorna stenar i stället för bröd och visar därmed att han inte har någon aning om de verkliga händelserna på andra sidan, än mindre om hela världens gång!