En kult ska vara den till form förvandlade strävan att få något som är ofattbart för våra jordiska sinnen att på något sätt bli begripligt.
Den bör vara den till form förvandlade strävan, men tyvärr är det inte så ännu. Om formerna skulle ha framträtt ur själva strävan borde nämligen många saker ha helt andra former. Rätt väg förutsätter just att de yttre formerna framträder genom att bryta sig ur det innersta. Men allt vi ser idag är en förnuftsmässig konstruktion, i vilken känslorna ska pressas in först efteråt. Här går man alltså åt andra hållet, man kan även kalla det fel håll eller motsatt riktning – en väg som aldrig någonsin kan bli riktigt levande i sig.
Genom det blir en hel del saker plumpa eller påträngande, vilka i en annan form skulle ha kommit mycket närmare den egentliga avsikten – en förutsättning för att även bli verkningsfulla på ett övertygande sätt.
En hel del av det välmenta måste bli frånstötande i stället för övertygande, eftersom den rätta formen för det inte hittats ännu – vilken förnuftet aldrig kan tillhandahålla när det gäller det jordiskt ofattbara.
Så är det även i kyrkorna. Allt för tydligt tränger sig förnuftets konstruktioner på, vilka är fokuserade på jordiskt inflytande samtidigt som mycket av det som är gott förlorar i inflytande eftersom det verkar onaturligt.
Onaturligt kan dock enbart det verka som inte motsvarar skapelsens lagar. Men just sådant finns det gott om i de nutida kulterna, där helt enkelt allt som strider mot de naturliga skapelselagarna är höljt i ett hemlighetsfullt dunkel.
Just för att människorna omedvetet aldrig talar om något hemlighetsfullt Ljus utan alltid bara om ett dunkel, träffar de rätt; Ljuset känner nämligen inga slöjor och därmed inte heller någon mystik. Det finns ingen plats för sådant i skapelsen. Den har ju uppstått ur Guds fulländade Vilja och arbetar självständigt enligt en orubblig rytm. Ingenting är tydligare i sin väv än just skapelsen, som är Guds verk!
I detta ligger hemligheten bakom framgång och varaktighet eller sammanbrott. Överallt där man har byggt på de levande skapelselagarna hjälper de, ger framgång och även varaktighet. Men där lagarna inte följs, oavsett om det sker av okunnighet eller medvetet, kommer det förr eller senare att sluta med ett sammanbrott; det blir i längden ohållbart, eftersom det inte står på en fast, orubblig grund.
Därför är så mycket av människans verk förgängligt, vilket det inte hade behövt vara. Till det hör kulter av olika slag, som hela tiden måste underkastas förändringar för att inte helt bryta samman i sig själva.
Guds Son visade med sitt Ord på det enklaste och tydligaste sättet den rätta vägen för människorna på jorden. Där ska de leva sina respektive jordeliv i skapelseväven för att med hjälp av Guds lagar, som verkar i denna väv, lyftas upp till de ljusa höjderna, för att få fred och lycka på jorden.
Tyvärr höll sig inte kyrkorna till den av Gudasonen själv utstakade vägen till människornas frälsning och upplyftande. I stället spädde de ut Hans lära med en del egna tankar och skapade därmed naturligtvis förvirring, vilket ledde till splittringar eftersom de inte motsvarade skapelselagarna. Och hur konstigt det än låter bröt de, trots att de själva kallade sig för kristna, mot Gudasonens tydliga lära.
Så förhåller det sig till exempel med katolikernas Mariakult. Har Jesus någonsin nämnt ett enda ord om detta? Han som lärde människorna allt, hur de ska tänka och handla, ja, till och med hur de bör be och tala, för att göra det rätta enligt Guds Vilja! Nej, det har Han inte! Och är inte det ett bevis på att Han inte heller ville det, att det inte borde finnas?
Det finns till och med uttalanden av Honom som motbevisar det som Mariakulten implicerar.
Och de som ser sig själva som sanna kristna vill ju enbart rätta sig efter Jesus Kristus, annars skulle de ju inte vara kristna.
Om nu människorna har tillfogat ännu mer och de påvliga kyrkorna handlar annorlunda än vad Jesus lärde ut, så är det ett bevis på att kyrkan i sin förmätenhet ställer sig över Guds Son; den försöker nämligen att förbättra Hans ord med handlingar som Gudasonen inte ville ha, eftersom Han i annat fall och efter allt som Han givit till människorna garanterat hade lärt ut dem.
Visst, det finns en Himmeldrottning som enligt jordiska begrepp även skulle kunna kallas Urmoder och ändå är av renaste jungfrulighet. Hon befinner sig dock sedan evigheter tillbaka på de högsta höjderna och har aldrig visat sig i någon jordisk skepnad.
Det är också hon, vars strålningsbild, men inte hon själv i egen person, då och då kan ”ses” eller ”uppfattas” av djupt omskakade människor. Genom henne kan hjälpen komma blixtsnabbt, vilket även kallas för mirakel.
Att verkligen själv kunna se denna Urdrottning har dock aldrig varit möjligt, inte ens för den mognaste människoanden, eftersom varje sort enbart har förmåga att se något av samma sort, enligt de orubbliga skapelselagarna. Därför kan det jordiska ögat enbart se jordiska ting, det finmateriella ögat enbart finmateriellt, det andliga ögat enbart andligt och så vidare.
Och eftersom människoanden enbart kan se den andlighet som den själv har uppstått ur, så har den inte heller förmågan att på riktigt kunna se Urdrottningen, som är av en mycket mer högtstående sort. I bästa fall kommer den enbart att kunna se hennes andliga strålningsbild, som dock verkar mycket levande. Om jordmånen är rätt – vilket den kan vara till följd av en orubblig tro eller en djup sinnesrörelse av lidande eller lycka – kan dess strålning bli så stark att den kan uträtta mirakel.
Detta finns inneboende i skapelseverket, vilket utgår från Guds fulländade Vilja och bärs upp av den. I detta verk finns även all hjälp män-
niskorna behöver, om de inte själva vänder sig ifrån den för att de tror sig veta bättre.
I skapelsen verkar Gud, eftersom den är Hans fulländade verk.
Och just på grund av denna fulländning måste Gudasonens jordiska födelse ha föregåtts av en jordisk befruktning. Den som påstår motsatsen tvivlar på fulländningen i Guds verk, och därmed även på fulländningen hos Gud själv, vars Vilja givit upphov till skapelsen.
Den obefläckade avlelsen är en avlelse i renaste kärlek, i motsats till en avlelse i syndig lust! Men ingen jordisk födelse utan avlande.
Om en jordisk avlelse, alltså ett jordiskt avlande, inte skulle kunna vara obefläckad i sig, borde ju allt moderskap ses som något smutsigt!
Gud talar även genom skapelsen, Han visar tydligt sin Vilja.
Att erkänna denna Vilja är människans plikt. Och Gudasonen har med sina Heliga Ord visat den rätta vägen för det, eftersom människorna inte brydde sig och därför alltmer trasslade in sig i skapelsens självverkande lagar.
Denna orubbliga skapelseväv måste så småningom förinta de människor som lever i okunskap och missbrukar tiden, medan den lyfter mänskligheten när den lever enligt Guds Vilja.
Människans belöning och straff finns i skapelseväven, som genom Guds Vilja ständigt hålls i jämvikt. I den finns även undergången eller frälsningen! Det är obevekligt och rättvist, alltid objektivt och ovillkorligt.
I detta ligger Guds obeskrivliga storhet, Hans Kärlek och Rättvisa – det vill säga i Hans verk, som Han bland mycket annat överlät åt människan som en boning och hemvist.
Det är på tiden att människorna nu får vetskap om det här, så att de av hela sin övertygelse kan erkänna Guds verk som tar sig uttryck i Hans skapelse!
Då kommer varenda människa på jorden att helt orubbligt stå här med en glädjestrålande vilja att skapa, med en tacksam blick upp mot Gud, eftersom erkännandet för all framtid förbinder henne genom vetskapen!
Jag har skrivit boken ”I Sanningens Ljus” för att förmedla den sortens kunskap till människorna. Den ger en övertygande och begriplig översikt över Guds verk, Hans Rättvisa och Kärlek. Den lämnar inga luckor, innehåller svar på samtliga frågor, och ger människorna klarhet i hur underbara skapelsens vägar är, vilka bär många av dem som tjänar Guds Vilja.
Men endast Gud är Helig!