Vakna, människor, vakna ur den blytunga sömnen! Inse vilken ovärdig börda ni bär på, vilken outsäglig last som tynger miljontals människor. Kasta av er den! Är den värd att bäras? Aldrig, inte en enda sekund!
Vad gömmer sig i den? Tomma agnar, som skyggt sprids för Sanningens vindfläkt. Ni har spillt tid och kraft på ingenting. Kasta därför av er bojorna som håller er fjättrade, befria er äntligen!
Den människa vars inre förblir fjättrat kommer alltid att vara slav, även om hon är kung.
Ni fjättrar er med allt som ni försöker lära er. Betänk: Genom att lära er tvingar ni er själva in i främmande former som andra tänkt ut, ni ansluter er villigt till en främmande övertygelse, tillägnar er blott det som andra har upplevt inom sig själva, för sig själva.
Betänk: Samma passar inte alla! Det som gagnar den ene kan skada den andre. Var och en måste gå sin egen väg för att fullkomnas. Hans förutsättningar för det är de förmågor som han bär inom sig. Det är dem han bör rätta sig efter, dem han bör bygga på! Gör han inte det förblir han en främling inom sig själv. Han kommer att stå bredvid det inlärda, som aldrig kan bli levande inom honom. Därmed är all behållning utesluten för honom. Han vegeterar, ett framåtskridande blir omöjligt.
Observera detta, ni som allvarligt söker efter Ljus och Sanning:
Vägen till Ljuset måste var och en uppleva inom sig själv, han måste själv upptäcka den om han säkert vill gå på den.
Enbart det som människan upplever och känner inom sig själv har hon till fullo begripit!
Lidande och även glädje pockar ständigt på för att uppmuntra, för att rycka upp en till ett andligt uppvaknande.
Många gånger frigör sig då människan under några sekunder från vardagslivets alla intigheter och känner i glädjen som i smärtan samhörighet med anden, vilken genomströmmar allt levande.
Och allt är ju liv, ingenting är dött! Lycklig är den som fångar och håller fast vid sådana ögonblick av samhörighet, som svingar sig uppåt med hjälp av dem. Då gäller det att inte hålla sig till stela former, utan var och en bör utvecklas själv, ur sitt inre.
Bry er inte om de hånfulla, för vilka det andliga livet fortfarande är främmande. Likt druckna, likt sjuka står de inför det stora skapelseverket som erbjuder oss allt det här. Likt blinda som trevar sig genom jordelivet och inte ser all härlighet omkring dem!
De är förvirrade, de sover; ty hur kan någon fortfarande påstå till exempel att endast det som människan ser existerar? Att det hon inte kan upptäcka med sina ögon saknar liv? Att hon, när hennes kropp dör, upphör att existera, enbart på grund av att hon i sin blindhet ännu inte kunnat övertygas om motsatsen med sina ögon? Har inte en mängd saker lärt henne hur begränsad ögonens förmåga att se är? Vet hon ännu inte om att den hänger ihop med hennes hjärnas förmåga, som är bunden vid rum och tid? Att hon därför med sina ögon inte kan uppfatta sådant som höjer sig över rum och tid? Har ingen av dessa hånfulla människor förstått dessa logiska förnuftsskäl? Det andliga livet – låt oss kalla det för livet bortom detta – är ju något som helt och hållet höjer sig över den jordiska indelningen i tid och rum, alltså något som kräver en likartad väg för att kunna uppfattas.
Våra ögon ser dock inte ens det som går att dela in i rum och tid. Tänk på vattendroppen, vars absoluta renhet alla ögon kan vittna om och som – betraktad genom ett förstoringsglas – hyser miljontals levande varelser som obarmhärtigt bekämpar och förintar varandra. Finns det inte ibland baciller i vattnet och i luften vilka äger kraften att förstöra människokroppar och ändå inte går att se med blotta ögat? Däremot blir de synliga med hjälp av skarpa instrument.
Vem vågar då påstå att ni inte kommer att upptäcka något nytt, något som fortfarande är okänt, om ni förfinar dessa instrument ytterligare? Även om ni förfinar dem tusenfalt, miljonfalt, kommer ni ändå inte att sluta upptäcka saker. Hela tiden kommer nya världar att uppenbara sig, världar som ni tidigare varken kunde se eller känna, trots att de hela tiden funnits där.
Logiskt tänkande ger samma slutsatser, även av det som vetenskapen hittills kommit fram till. Det finns utsikter till en ständig vidareutveckling, men aldrig till ett slut.
Vad är då livet bortom detta? Många förvirras av orden. Livet bortom detta är helt enkelt det som inte går att uppfatta med jordiska hjälpmedel. Men ögonen, hjärnan och alla andra delar av kroppen är jordiska hjälpmedel – liksom de instrument som hjälper dem att skärpa, förbättra eller öka sina funktioner.
Man skulle alltså kunna säga att livet bortom detta är allt det som ligger bortom våra kroppsliga ögons uppfattningsförmåga. Det finns dock inte någon skillnad mellan det jordiska livet och livet bortom detta! Inte heller finns det någon motsättning mellan dem! Allting är enhetligt på samma sätt som hela skapelsen. En enda kraft genomströmmar både det jordiska livet och livet bortom detta, allting lever och verkar utifrån denna enda livskraft och är därför oskiljaktigt sammanlänkat med varandra. Av det kan vi dra följande slutsats:
Om den ena delen blir sjuk, måste effekten göra sig kännbar även i den andra delen, på samma sätt som i en kropp. Sjuka ämnen från den andra delen strömmar då genom likhetens dragningskraft in i den sjuka delen, vilket förstärker sjukdomen ytterligare. Om nu en sådan sjukdom blir obotlig, måste den sjuka delen nödvändigtvis stötas bort med våld för att inte helheten ska bli lidande.
Av detta skäl bör ni tänka om. Det finns inget jordiskt liv och inget liv bortom detta, utan enbart ett enhetligt vara! Människan har enbart hittat på denna åtskillnad för att hon inte kan se allt och för att hon tror sig vara medelpunkt i den för henne synliga omvärlden. Men hennes verkningskrets är större än så. Den felaktiga åtskillnaden begränsar henne starkt, förhindrar hennes utveckling och ger rum för tygellösa fantasier som framkallar ohyggliga bilder.
Då är det inte så märkligt att många reagerar med ett skeptiskt leende, andra med en sjuklig tillbedjan som förslavar eller urartar till fanatism. Det är knappast förvånande att en del människor utvecklar en skygg fruktan, ja, till och med rädsla och skräck.
Bort med allt det! Varför plåga sig själv? Riv ner detta hinder som människors villfarelse satt upp, men som aldrig ens existerat! Denna felaktiga inställning ger er även en felaktig grund på vilken ni förgäves försöker bygga en sann tro, en inre övertygelse. Ni stöter på punkter, klippor, som gör er osäkra och tvivlande eller också tvingar er att åter krossa hela bygget för att sedan under misströstan eller bitterhet ge upp allting.
Skadan drabbar enbart er, eftersom det inte finns något framåtskridande för er, enbart stagnation och tillbakagång. Vägen som ni ändå förr eller senare måste gå, blir på så sätt bara längre.
Om ni däremot uppfattar skapelsen som en helhet, vilken den är, och inte skiljer mellan detta liv och livet bortom detta, så har ni funnit den raka vägen, det egentliga målet rycker närmare och uppstigningen ger er glädje och tillfredsställelse. Då kommer ni även att bättre känna och förstå växelverkningarna som pulserar genom helheten, enhetligheten – eftersom allting drivs och bevaras av denna enda kraft. Då kommer Sanningens Ljus att bryta fram och lysa på er!
Snart kommer ni att inse att mångas hånfullhet enbart beror på bekvämlighet och tröghet, eftersom det är ansträngande att förkasta det man lärt sig och tänkt ut, och bygga upp något nytt. För andra innebär det ett ingrepp i deras invanda liv och blir därför obekvämt.
Låt dessa människor vara, bråka inte. Men var hjälpsam och erbjud er kunskap åt alla dem som inte är tillfreds med de jordiska njutningarna, som söker mer i sitt jordiska liv än att likt djur enbart tillgodose kroppens behov. Dela med er av den insikt som ni erfarit, göm inte undan den; ty genom att ni delar med er kommer även er kunskap växelverkande att bli rikare och starkare.
I världsalltet gäller en evig lag: Att man – när det gäller bestående värden – enbart kan ta emot om man också ger! Denna lag är så djupgående och genomsyrar hela skapelsen, likt ett Heligt Testamente av dess Skapare. Att osjälviskt ge och hjälpa där det behövs och att visa förståelse för sina medmänniskors lidanden och svagheter innebär att få något tillbaka, eftersom det är den enkla och sanna vägen till det Högsta!
Och att allvarligt vilja detta hjälper genast och ger kraft! En enda ärligt och djupt upplevd önskan att göra gott, och likt ett flammande svärd kommer den andra – för er fortfarande osynliga – sidan att riva den vägg som era tankar själva satt upp som hinder; ty ni är ju ett med livet bortom detta, ni är helt och oupplösligt sammanlänkade med det ni fruktar, förnekar eller längtar efter.
Försök det; ty era tankar är budbärarna som ni skickar ut, som tungt lastade återvänder med det ni tänkt, oavsett om det är gott eller ont. Det händer! Tänk på att era tankar är ting, att de antar en andlig form, att de många gånger blir skapelser som överlever era kroppars jordiska liv – då kommer ni att förstå så mycket mer.
Därför kommer det sig också att det helt riktigt heter ”deras gärningar följer dem!” Tankeskapelser är gärningar som väntar er i framtiden! De bildar ljusa eller mörka ringar omkring er som ni måste vandra igenom för att tränga fram till den andliga världen. Inget skydd, inget ingrepp kan hjälpa eftersom det är ni själva som bestämmer. Därför måste ni ta det första steget mot allt detta. Det är inte svårt, det handlar enbart om viljan som tillkännages genom tanken. På så sätt bär ni både himlen och helvetet inom er själva.
Avgörandet är ert, men följderna av era tankar och er vilja faller ovillkorligen tillbaka på er!
Ni skapar själva följderna. Det är därför jag ropar till er:
”Håll rent i era tankars boning, då skapar ni fred och blir lyckliga!”
Glöm inte att varje tanke som skapas och skickas ut av er attraherar eller fäster vid allt som liknar den på sin väg. Därigenom växer den sig starkare och starkare och når till sist även ett mål, en hjärna, som kanske glömmer sig själv under några få sekunder och därmed ger utrymme åt dessa svävande tankeformer att tränga in och verka.
Glöm bara inte vilket ansvar som faller på er när denna tanke senare blir gärning – en gärning av någon som påverkats av den! Ansvaret uppstår redan i och med att varje enskild tanke ständigt står i förbindelse med er, på samma sätt som med en outslitlig tråd, för att sedan återvända med den kraft som den fått på sin väg – för att belasta eller lyckliggöra er själva, beroende på sättet ni har skapat den på.
Därigenom står ni i andevärlden och ger med respektive tankesätt även rum för tankeformer som liknar denna. Slösa därför inte på tankens kraft, utan samla den till försvar och skarpt tänkande, som likt spjut når ut och påverkar allting. Skapa ett Heligt Spjut med era tankar, ett spjut som kämpar för det goda, läker såren och främjar hela skapelsen!
Inrikta era tankar på det, för handlandets och framåtskridandets skull! För att göra det måste ni rubba en del stöttepelare som bär upp hävd-
vunna åsikter. Många gånger kan det vara ett begrepp som, felaktigt uppfattat, inte låter oss finna den sanna vägen. Det måste återgå till den punkt som det har utgått ifrån. En ljuspunkt störtar hela bygget, som det i årtionden mödosamt upprättat, och sedan skrider det efter en kortare eller längre tids bedövning åter till verket! Det måste, eftersom det inte finns något stillastående i världsalltet. Ta till exempel begreppet tid:
Tiden går! Tiderna ändrar sig! Överallt hör man människor säga det och ovillkorligen dyker det upp en bild i vårt huvud: Vi ser hur tiderna skiftar och passerar oss!
Denna bild blir till en vana och ger även många människor en fast grund som de bygger vidare på och rättar hela sitt forskande och grubblande efter. Det dröjer dock inte länge innan de stöter på hinder som står i motsats till varandra. Det går med bästa vilja inte längre att få det att passa ihop. De tappar bort sig och lämnar luckor, som trots allt grubblande inte längre går att fylla.
När logiskt tänkande inte räcker till tror en del människor att de måste ersätta dessa luckor med tron. Men det är fel! Människan bör inte tro på saker som hon inte kan begripa!
Hon måste försöka förstå dem; ty annars öppnar hon dörren för villfarelser och med villfarelser minskar alltid även Sanningen.
Att tro utan att begripa är enbart tröghet – man är för lat för att tänka själv! Det leder inte anden uppåt utan trycker ned den. Rikta därför blicken uppåt, vi måste pröva och forska. Inte för inte finns detta behov inom oss.
Tiden! Går den verkligen? Varför stöter denna princip på hinder när man tänker ett steg längre? Helt enkelt därför att grundtanken är fel, ty tiden står still! Det är vi som ilar mot den! Vi rusar in i tiden, som är evig, och försöker finna Sanningen i den.
Tiden står still. Den har alltid varit densamma, idag, igår och för tusen år sedan! Det är enbart formerna som förändras. Vi dyker ner i tiden för att ösa ur dess historias sköte, för att hämta vår kunskap ur tidens samlingar! Ty ingenting har gått förlorat i den, allting har den bevarat. Den har inte förändrats eftersom den är evig.
Även du, människa, är alltid densamma, oavsett om du är ung eller gammal! Du förblir den du är! Har du inte känt det redan? Märker du inte tydligt att det finns en skillnad mellan formen och ditt ”jag”? Mellan kroppen, som är underkastad förändringar, och dig – anden – som är evig?
Ni söker Sanningen! Vad är Sanningen? Det som ni idag tror är Sanning kommer ni redan i morgon att uppfatta som villfarelse, för att senare åter upptäcka korn av Sanning i villfarelsen! Ty även uppenbarelser ändrar form. På så sätt fortsätter ni ert ständiga sökande, men genom förändringen mognar ni!
Sanningen förblir dock alltid densamma, den förändras inte; ty den är evig! Och eftersom den är evig kommer den aldrig att helt och hållet kunna uppfattas med de jordiska sinnena, vilka enbart känner till formernas förändring.
Därför, bli andliga! Befria er från alla jordiska tankar, så har ni Sanningen, ni kommer att finnas i Sanningen, bada i den, ständigt bestrålade av dess rena Ljus; ty den omger er helt. Ni simmar i den så fort ni blivit andliga.
Då behöver ni inte längre mödosamt studera vetenskaper, ni behöver inte frukta misstag, utan ni har redan svar på alla frågor i själva Sanningen. Ja, mer än så, ni har inga frågor längre eftersom ni, utan att tänka, vet allt, omfattar allt; ty er ande lever i det rena Ljuset, i Sanningen!
Därför, bli fria i anden! Spräng alla band som håller er kvar! Om det dyker upp hinder, gläds åt dem! Ty de är er väg till friheten och kraften! Betrakta dem som en gåva som ger er fördelar och ni kommer att övervinna dem lekande lätt.
Antingen ställs de i er väg för att ni ska lära av dem och utvecklas, vilket ökar era förutsättningar att stiga uppåt, eller så är de en återverkan av en skuld som ni därmed kan lösa och befria er ifrån. I båda fallen hjälper de er att gå framåt. Därför gäller det bara att med friska tag ta sig igenom dem, det är till ert eget bästa!
Det är dårskap att tala om svåra slag eller prövningar. All kamp och allt lidande är framåtskridande. Människorna får därmed tillfälle att gottgöra tidigare misstag; ty ingenting kan efterskänkas den enskilde, eftersom den eviga lagens kretslopp i världsalltet är orubbligt – genom det uppenbarar sig Skaparens vilja, genom det förlåter han oss och utplånar allt mörker.
Minsta avvikelse från det skulle förinta världen, så klart och vist är allting inrättat.
Men hur är det för den som har mycket att gottgöra från tidigare – kommer inte en sådan människa bli modfälld, kommer hon inte att bli skräckslagen inför tanken på all skuld som måste betalas?
Hon kan känna förtröstan och gladeligen börja med det, hon behöver inte bekymra sig så länge hon ärligt vill! Ty det går att skapa en jämvikt med hjälp av den goda viljans kraft, som bildar en motström. På samma sätt som andra tankeformer blir den ett levande och starkt vapen i det andliga, i stånd att skaka av sig mörkrets alla bördor, alla tyngder, för att leda ”jaget” fram mot Ljuset!
Viljans kraft! Inte många anar vilken makt den har. Likt en aldrig sinande magnet drar den till sig liknande krafter vilka får den att växa på samma sätt som en lavin. I förening med andligt likartade krafter verkar den bakåt, når utgångspunkten igen, det vill säga ursprunget eller rättare sagt upphovsmannen, och lyfter upp honom till Ljuset eller trycker ned honom i smutsen och dyn – beroende på hur denne själv ville ha det från början.
Denna ständiga växelverkan pågår hela tiden och finns i hela skapelsen. Den utlöses och utvecklas med en orubblig visshet. Den som känner till denna kraft vet hur den används, han måste älska den, måste frukta den! För honom får den osynliga världen omkring honom så småningom liv; ty han känner dess verkningar med en tydlighet som utesluter allt tvivel.
Så fort han är det minsta uppmärksam på det måste han uppfatta de starka vågor som utgår från denna rastlösa verksamhet och som påverkar honom från det stora världsalltet. Till slut känner han att han avger brännpunkten för dessa starka strömmar – på samma sätt som en lins, som fångar upp solstrålarna, riktar dem mot en punkt och skapar en kraft som verkar antändande och förintande, men även helande och livgivande; som kan ge lycka men även är i stånd att tända en förintande eld!
Och sådana linser är även ni, i stånd att med er vilja samla upp de osynliga kraftströmmar som träffar er och forma dem till en kraft som ni sänder ut – i gott eller dåligt syfte, för att ge lycka eller fördärv åt mänskligheten. Ni kan och bör använda den för att tända en flammande eld i själarna, en eld som entusiasmerar till godhet, ädelhet, fullkomlighet!
Det enda som krävs är viljans kraft, som i viss mening gör människan till skapelsens herre som själv bestämmer sitt öde. Hennes egen vilja frälser eller förintar henne. Belönar henne eller straffar henne, med obeveklig visshet.
Var inte rädda för att denna kunskap fjärmar er från Skaparen eller försvagar er i tron. Tvärtom! Kunskapen om dessa eviga lagar, som ni kan använda er av, får hela skapelseverket att framstå som ännu mer storartat, det tvingar den djupt forskande att andaktsfullt falla på knä på grund av dess storhet!
Då kommer människan aldrig att vilja ont. Hon kommer med glädje att gripa efter det bästa stöd som finns för henne: kärleken! Kärleken till hela denna underbara skapelse, kärleken till nästan för att låta henne ta del av denna underbara njutning, göra henne medveten om denna kraft.