Det är blott fyra ord, men de är som en trollformel; de har nämligen egenskapen att genast utlösa en speciell känsla hos varje människa. Sällan är denna känsla likartad. Den påminner om musikens inverkan. På samma sätt som musiken finner dessa fyra ord sin väg direkt till människans själ, hennes egentliga ”jag”. Naturligtvis enbart hos dem som inte helt stängt in anden inom sig och därmed förlorat sin egentliga mänsklighet på jorden.
Varje människa som hör orden kommer dock direkt att tänka tillbaka på någon tidigare upplevelse. Den blir levande för henne och framkallar tillsammans med denna bild även en motsvarande känsla.
Det kan vara längtansfull mildhet hos den ene, kanske vemodig lycka eller också stilla, otillfredsställt begär, men hos andra även stolthet, ilska, skräck och hat. Alltid tänker människan på något som hon upplevt tidigare och som gjort ett ovanligt intryck på henne, men som hon trodde hade försvunnit ur hennes minne för länge sedan.
Men inget har försvunnit, inget av det som hon verkligen har upplevt inom sig själv har gått förlorat. Allt sådant kan hon fortfarande kalla sitt eget, det har förvärvats och är därför oförgängligt. Men enbart det hon har upplevt! Något annat kan inte uppstå vid dessa ord.
Om människan är lyhörd och iakttar med öppna sinnen kommer hon snart att inse vad som verkligen är levande inom henne och vad som kan betecknas som dött, vad som bara är ett själlöst skal för meningslösa minnen.
Det enda som har mening och är till nytta för människan – och då menas inte kroppen – är det som gjort ett tillräckligt djupt intryck under hennes jordeliv. På så sätt får själen en stämpel vars avtryck inte försvinner, den går inte att sudda ut. Enbart den sortens stämplar har inflytande på människosjälens bildning, vilket främjar även andens ständiga vidareutveckling.
I själva verket är alltså enbart sådant upplevt och därmed ens eget, som efterlämnar ett tillräckligt djupt intryck. Allt annat passerar utan verkan eller tjänar på sin höjd som hjälpmedel för att sätta igång händelser med förmågan att framkalla så starka intryck.
Lycklig är den som kan kalla många sådana kraftfulla upplevelser för sina egna, oavsett om det var glädje eller lidande som framkallade dem; dessa intryck är nämligen det mest värdefulla som en människosjäl tar med sig på sin väg till andra sidan. –
Rent jordiskt, förnuftsbaserat skapande, vilket är vanligt idag, hjälper bara att underlätta det fysiska jordelivet om det används på rätt sätt. Vid närmare eftertanke är det ju det egentliga slutmålet för all förnuftsverksamhet! Det blir, när allt kommer omkring, aldrig något annat resultat. Det gäller all skolvisdom oavsett område och även allt skapande – inom statsväsendet eller inom familjen, hos den enskilde eller hos nationer eller hos hela mänskligheten.
Tyvärr har dock allting villkorslöst och uteslutande underkastat sig förnuftet och är därmed fastlåst i begreppsförmågans jordiska begränsningar, vilket självklart har haft och även kommer att få ödesdigra följder på all verksamhet och alla skeenden.
Det finns ett enda undantag från detta i hela världen. Men det är inte kyrkan som är undantaget, vilket många kanske tror och vilket det även borde vara, utan konsten! Där kommer förnuftet oundvikligen i andra hand. Om förnuftet däremot får övertaget degraderas konsten direkt till hantverk; den sänker sig genast och helt oomstritt till en mycket lägre nivå. Det är en slutsats som är så naturligt självklar att inget annat är möjligt. Det finns bevisligen inte ett enda undantag.
Men samma slutsats kan självklart även dras när det gäller allting annat! Borde inte det stämma människan till eftertanke? Det måste ju öppna hennes ögon! Det borde vara uppenbart för var och en som tänker efter och jämför, att allt som är styrt av förnuftet enbart kan bli en ersättning, något av mindre värde! Detta faktum borde få människan att inse vilken roll förnuftet har fått av naturen, när något verkligt och värdefullt ska uppstå!
Konsten är det enda som fötts ur den levande andens verk, ur känslorna. Det är enbart konsten som har haft ett naturligt, det vill säga ett normalt och sunt ursprung och utvecklats därefter. Anden yttrar sig dock inte i förnuftet, utan i känslorna, och visar sig endast i det som allmänt kallas för ”sinnelag” – just det som dagens måttlöst självgoda förnuftsmänniska gärna hånar och skrattar åt. Därmed hånar hon det mest värdefulla hos människan, ja, det som i själva verket gör en människa till människa!
Anden har ingenting att göra med förnuftet. Om människan äntligen vill få bättring i allt måste hon iaktta Jesu ord: ”Ni ska känna igen dem på deras handlingar!” Tiden är inne då detta kommer att ske.
Enbart de verk som är skapade av anden bär genom sitt ursprung livet inom sig – och därmed även varaktighet och beständighet. Allt annat måste bryta ihop i sig självt när dess blomstringstid är över. Så fort det är dags för frukterna blir ihåligheten uppenbar!
Se bara på historien! Det enda som har överlevt alla de folk som gick under till följd av det livlösa, kalla förnuftet är verk skapade av anden, det vill säga konsten. Deras högtstående och lovprisade kunskap kunde inte rädda dem. Egypter, greker, romare – alla gick de samma öde till mötes, på samma sätt som spanjorer och fransmän och nu även tyskarna. Men den äkta konsten har överlevt dem allihop! Den kan heller aldrig gå under. Men det var ingen som såg den stränga regelbundenheten i dessa upprepade händelser. Ingen människa har någonsin tänkt på att gå till själva roten till det onda.
I stället för att leta efter denna och en gång för alla få stopp på det ständigt återkommande förfallet, fogade man sig och accepterade blint men under gnäll och klagan ”det icke-förändringsbara”.
Detta drabbar så småningom hela mänskligheten! Mycket elände har vi redan bakom oss, ännu mer väntar oss i framtiden. Och svåra lidanden kommer att drabba rader av människor som till viss del redan är drabbade av det.
Tänk på alla de folk som redan gått under så fort de nådde sin blomstringstid, på höjdpunkten av förnuftet. Frukterna som utvecklades ur blommorna var överallt desamma! Osedlighet, skamlöshet, frosseri och dryckenskap i olika former, vilket oundvikligen ledde till förfall och undergång.
Den ovillkorliga likheten är uppenbar för alla! Och var och en som tänker efter måste upptäcka det speciella sättet och följdriktigheten i de stränga lagar som styr detta skeende.
Det ena folket efter det andra tvingades till sist inse att deras storhet, deras makt och härlighet enbart var ett bländverk som hade upprätthållits med våld och tvång i stället för att ha en sund förankring i sig självt.
Öppna era ögon i stället för att misströsta! Se er omkring, lär er av det förflutna, jämför det med de budskap som kom från det gudomliga och som nådde er redan för tusentals år sedan. Då måste ni finna roten till det förtärande onda, vilket är det enda som hindrar mänsklighetens uppstigning.
Först när det onda är helt utrotat ligger vägen öppen för den allmänna uppstigningen, inte förr. Och då är den bestående, eftersom den kan bära andens livskraft inom sig, vilket dittills varit uteslutet. –
Innan vi går närmare in på det vill jag förklara vad anden är, det enda som är verkligt levande i människan. Anden är varken kvickhet eller förnuft! Anden är inte heller någon inlärd kunskap. Därför är det fel att säga att en människa är ”spirituell” när hon har studerat mycket, läst, iakttagit och är bra på att underhålla. Eller om hon briljerar med lysande infall och ett rörligt intellekt.
Anden är något helt annat. Den är en självständig beskaffenhet och kommer från en värld befolkad av dess likar – en värld som är annorlunda än den del som jorden och därmed även kroppen tillhör. Den andliga värl-den ligger högre upp och bildar den övre och lättaste delen av skapelsen. Människans andliga del har genom sin beskaffenhet i uppgift att återvända till det andliga så fort alla stoffliga höljen löst sig från den. Andens längtan tillbaka uppstår vid en viss mognadsgrad då den söker sig tillbaka till sina likar och lyfts upp av deras attraktionskraft.*
Anden har ingenting med det jordiska förnuftet att göra, enbart med den egenskap som man kallar för ”sinnelag”. Sinnrikt är alltså liktydigt med sinnligt/känsligt, och inte med förnuftsmässigt.
För att lättare upptäcka skillnaden kan man använda meningen ”det var en gång”. Väldigt många av sökarna kommer redan där att hitta någon sorts förklaring. Om de uppmärksamt iakttar sig själva kommer de att upptäcka vad som hittills i deras liv på jorden varit till nytta för själen, och vad som enbart tjänade till att underlätta deras liv och arbete i den jordiska omgivningen. Med andra ord det som inte enbart har jordiska värden utan även andliga, och det som enbart tjänar jordiska syften men förblir värdelöst för den andliga världen. Det ena kan människan ta med sig till andra sidan, det andra lämnar hon dock kvar vid sin bortgång, eftersom det enbart hör hemma här och inte längre är till nytta för henne. Det hon lämnar kvar är dock enbart redskap för jordiska skeenden, hjälpmedel för tiden på jorden, inget annat.
Om nu ett redskap värderas mycket högre och inte bara används för vad det är avsett för, kan det så klart inte leva upp till förväntningarna. Det befinner sig på fel ställe. Naturligtvis leder det även till olika sorts brister som med tiden kan få ödesdigra följder.
Till dessa verktyg hör allra främst det jordiska förnuftet. Eftersom det är en produkt av den mänskliga hjärnan måste det på grund av sin beskaffenhet ha en inneboende begränsning, i likhet med allt annat kroppsligt-grovstoffligt. Och produkten kan inte vara annorlunda än ursprunget. Den är alltid sammanlänkad med ursprungets art. På samma sätt är det med de verk som uppstår genom produkten.
Det gör att förnuftet av naturen har en snäv, enbart jordisk begreppsförmåga som är hårt bunden vid tid och rum. Eftersom det härstammar från den livlösa grovstoffligheten som inte bär på något eget liv, är den även utan livskraft. Detta faktum påverkar självklart även all förnuftsverksamhet, som därför är oförmögen att låta sina skapelser få liv.
I detta orubbliga naturliga skeende ligger nyckeln till de sorgliga händelserna under människans vistelse på vår lilla jord.
Vi måste äntligen lära oss att skilja mellan ande och förnuft, människans levande kärna och hennes verktyg! Om detta verktyg värderas högre än den levande kärnan, vilket har skett hittills, leder det till något osunt som från början är dödsdömt. Och det levande, det högsta, det värdefullaste blir därmed insnört, fjättrat, avskuret från sin nödvändiga verksamhet, ända tills det ännu ofärdigt frigör sig från det livlösa byggets oundvikliga sammanbrott och reser sig ur spillrorna.
Låt oss nu i stället för ”det var en gång” ställa frågan: ”hur var det förr i tiden?”. Så annorlunda effekten blir. Man märker direkt den stora skillnaden. Den första frågan riktar sig till känslorna som står i förbindelse med anden. Den andra frågan däremot vänder sig till förnuftet. Helt andra bilder dyker då upp. De är från början begränsade, kalla, utan livsvärme eftersom förnuftet inte har något annat att ge.
Mänsklighetens största fel har från början varit att hon satte förnuftet, som enbart kan skapa något bristfälligt utan liv, på en hög piedestal och formligen avgudade det. Man gav det en plats som enbart borde ha varit förbehållen anden.
Denna början går helt emot Skaparens bestämmelser och därmed även mot naturen, eftersom dessa ju är förankrade i naturens skeenden. Därför kan det inte heller leda till något verkligt mål, utan är dömt att misslyckas när det är dags för skörd. Det finns ingen annan möjlighet, det är ett helt naturligt och förutsebart skeende.
Det är bara på det rent tekniska området som det är annorlunda, inom all industriverksamhet. Den har med hjälp av förnuftet nått väldigt långt och kommer i framtiden att nå ännu längre! Detta faktum är dock enbart ett bevis på sanningshalten i mina utläggningar. Teknik är och förblir inom alla områden något uteslutande jordiskt, något dött. Eftersom även förnuftet tillhör det jordiska förmår det utvecklas på ett strålande sätt inom tekniken och kan verkligen uträtta stordåd. Där är det i sitt rätta element, det är dess verkliga uppgift!
Men överallt där något ”levande”, det vill säga rent mänskligt, efterfrågas räcker inte förnuftet till. Därför kan det inte annat än misslyckas så länge det inte leds av anden! Det är enbart anden som är liv. En speciell sorts framgång kan enbart nås genom en verksamhet av samma sort. Därför kommer det jordiska förnuftet aldrig att kunna verka i anden! Av detta skäl var det ett grovt brott av mänskligheten att värdesätta förnuftet högre än livet.
Genom att sätta det jordiska förnuftet, som kommer i andra hand, på första plats – platsen som tillhör den levande anden – ändrade människan sin uppgift att skapa, det vill säga hennes helt naturliga syfte, till dess motsats. Hon ställde den så att säga på huvudet. Därför är det återigen inte så konstigt att hon nu är tvungen att mödosamt leta nedifrån och upp – där det för högt placerade förnuftet med sin begränsade begreppsförmåga skymmer all utsikt – i stället för att kunna se det ovanifrån, genom anden.
Om hon vill vakna är hon tvungen att först ”möblera om”. Det som är överst nu, förnuftet, måste sättas tillbaka på sin naturligt givna plats och anden måste åter sättas främst. Denna nödvändiga förändring är inte så lätt längre för dagens människa. –
Människornas dåvarande handlande som på ett så graverande sätt gick emot Skaparens vilja, det vill säga naturlagarna, var det egentliga ”syndafallet”. Dess följder blev fruktansvärda. De växte nämligen och blev till ”arvsynden”, eftersom upplyftandet av förnuftet till envåldshärskare och den ensidiga omvårdnaden och aktiviteten enbart främjade den ena sidan av hjärnan. Den del som har hand om förnuftsarbetet växte sig därför allt starkare medan den andra förkrympte. Därför kan den misskötta, förkrympta delen numera enbart vara verksam som en otillförlitlig hjärna för drömmarna. Och då står den fortfarande under det kraftfulla inflytandet från den så kallade daghjärnan som styr förnuftet.
Den del av hjärnan som ska bilda en bro till anden eller – rättare sagt – en bro från anden till allt det jordiska, är därmed lamslagen. Förbindelsen är bruten eller i alla fall mycket svag. På så sätt har människan blockerat all verksamhet för anden och därmed även möjligheten att ”besjäla” sitt förnuft, att förandliga det och ge det liv.
De båda delarna av hjärnan borde ha skötts om lika mycket, till en gemensam harmonisk verksamhet, på samma sätt som allting annat i kroppen. Anden som ledare, förnuftet som verkställare här på jorden. Att det även får till följd att inga av kroppens funktioner och inte heller kroppen själv kan fungera som den borde är självklart. Detta påverkar naturligtvis allt annat också, eftersom det viktigaste för allt jordiskt saknas!
Det är förståeligt att denna blockad samtidigt även innebar ett fjärmande och alienerande från det gudomliga. Det fanns ju inte längre någon väg.
Slutligen hade det även den nackdelen att barnen redan för årtusenden sedan började födas med en allt större, främre förnuftshjärna. Den har genom generationerna växt sig så stor att barnen redan från början underkastas förnuftet så fort deras hjärna nått sin fulla kapacitet. Skillnaden mellan de båda delarna av hjärnan är nu så stor och arbetskapaciteten så ojämn att det hos flertalet människor inte längre går att få till en förbättring utan katastrofala följder.
Den nuvarande förnuftsmänniskan är inte längre någon normal människa. Genom att under årtusenden ha låtit hjärnans viktigaste del, som krävs för att bli en fullvärdig människa, förkrympa har den inte genomgått någon utveckling alls. Alla förnuftsmänniskor har utan undantag enbart en förkrympt normalhjärna! Sedan årtusenden behärskas jorden av hjärnkrymplingar som betraktar normalmänniskan som en fiende och försöker förtrycka henne. De inbillar sig i sin efterblivenhet att de är ytterst högpresterande och vet inte om att normalmänniskan klarar tio gånger mer och skapar verk som är beständiga och mer fulländade än förnuftsmänniskornas nuvarande ansträngningar! Vägen för att nå denna förmåga står öppen för alla dem som verkligen söker!
För en förnuftsmänniska däremot kommer det inte att vara så lätt att förstå sådant som hör till den förkrympta delen av hennes hjärna! Hon kan inte förstå det även om hon vill. Det är enbart på grund av hennes egen, frivilliga inskränkthet som hon skrattar åt allt som är onåbart för henne och som hon till följd av sin i själva verket efterblivna, icke normala hjärna aldrig någonsin kommer att kunna förstå.
Just detta är den mest fruktansvärda följden av denna onaturliga villfarelses förbannelse. Det harmoniska samarbetet mellan den mänskliga hjärnans båda delar, vilket är ett absolut krav för att bli en normal människa, är definitivt uteslutet för dagens förnuftsmänniskor som även kallas för materialister. –
Att vara materialist är inte något lovvärt utan ett bevis på en förkrympt hjärna.
Hittills har alltså jorden behärskats av den onaturliga hjärnan vars verksamhet förr eller senare måste leda till alltings oundvikliga sammanbrott. Allt som den vill uppnå bär ju från första början fröet till disharmoni och ohälsa på grund av förkrympningen.
Det går inte längre att ändra på, utan man måste lugnt låta det naturliga sammanbrottet komma. Men sedan kommer dagen för andens uppståndelse och även för ett nytt liv! Den flera tusen år gamla dominansen av förnuftets slavar är därmed borta för alltid! Aldrig mer kommer de att kunna resa sig, eftersom beviset och de egna upplevelserna kommer att göra dem sjuka och andligt utarmade och till slut tvinga dem att frivilligt böja sig för det de inte kunde förstå. Aldrig mer kommer de att få tillfälle att motsätta sig anden, varken genom att håna eller genom att använda våld under sken av lag och rätt – vilket även användes mot Guds son som fick kämpa mot det.
Då skulle det fortfarande ha funnits tid att förhindra mycket lidande. Men inte nu längre, eftersom den uppluckrade förbindelsen mellan de båda hjärnhalvorna inte längre går att överbrygga.
Det finns många förnuftsmänniskor som kommer att håna utläggningarna i mitt föredrag. Men som vanligt kommer man – förutom de vanliga tomma flosklerna – inte att kunna ge ett enda sakligt argument som motbevis. Var och en som allvarligt söker och tänker efter kommer dock att ta en sådan blind iver som ytterligare ett bevis på det jag redogjort för här. Människorna kan helt enkelt inte, även om de anstränger sig. Låt oss från och med nu betrakta dem som sjuka som snart kommer att behöva hjälp och … låt oss lugnt invänta det.
Man behöver inte kämpa eller använda våld för att tvinga fram de nödvändiga framstegen, eftersom slutet kommer av sig självt. Även här styr de ofrånkomliga lagarna om växelverkan naturens skeenden på ett obönhörligt och även punktligt sätt. – –
Ett ”nytt släkte” kommer då att uppstå enligt en del profetior. Detta kommer dock inte enbart att bestå av nyfödda som begåvats med ett ”nytt sinne” – något som redan observerats i Kalifornien och även Australien – utan i huvudsak av redan nu levande människor som inom en snar framtid kommer att bli ”seende” genom kommande händelser. Då kommer de att ha samma ”sinne” som de nu nyfödda; det är nämligen ingenting annat än förmågan att möta världen med öppna, oinskränkta sinnen som inte längre låter sig förtryckas av förnuftets begränsningar. Arvsynden kommer på så sätt att utplånas!
Ingenting av detta har dock att göra med de egenskaper som hittills kallats för ”ockulta”. Det är ingenting annat än en normal människa så som hon bör vara! Att ”bli seende” har ingenting med att vara ”synsk” att göra, utan betyder att ”inse”, att nå insikt.
Människorna kommer då att vara i stånd att se allting opåverkade, vilket inte betyder något annat än att kritiskt bedöma. De kommer att se förnuftsmänniskan så som hon verkligen är, med den för henne och hennes omgivning så farliga begränsningen – som samtidigt är källan till hennes arroganta maktbegär och tvärsäkerhet, vilka i själva verket egentligen hör ihop.
De kommer också att se hur hela mänskligheten – som en följd av detta – under årtusenden på olika sätt blivit lidande under detta ok. Och hur denna cancersvulst och arvfiende till människan alltid riktat sig mot utvecklingen av den fria människoanden, vilket ju är det huvudsakliga syftet med den mänskliga tillvaron! Ingenting kommer att undgå dem, inte heller den bittra förvissningen om att allt lidande, alla misslyckanden måste komma av detta onda, samt att en bättring aldrig har varit möjlig eftersom all insyn från början varit utesluten på grund av den begränsade begreppsförmågan.
Med uppvaknandet upphör även allt inflytande och all makt från dessa förnuftsmänniskor – för alltid. En ny, bättre epok för mänskligheten kommer att ta vid där det inte längre finns plats för det gamla.
Därmed kommer den av hundratusentals människor efterlängtade och oundvikliga segern för anden över det misslyckade förnuftet. Många av de hittills vilseledda massorna kommer då att inse att de fullständigt missuppfattat begreppet ”förnuft”. De flesta godtog det helt enkelt som en avgud, utan någon som helst granskning, enbart för att de andra också framställde det som en sådan. Men också eftersom alla dess anhängare ständigt framställde sig själva som de ofelbara, oinskränkta härskarna – med våld eller med lagens hjälp. Många ansträngde sig inte ens för att upptäcka det egentliga tomrummet och bristerna som dolde sig bakom.
Å andra sidan finns det också många som under årtionden och med en outtröttlig energi och övertygelse bekämpat denna fiende, antingen i det fördolda eller delvis öppet, ibland även under svåra lidanden. Men de kämpade utan att känna till själva fienden! Och då är det förstås svårare att nå framgång. Det gjorde det från början omöjligt. Kombattanternas svärd var inte tillräckligt vässade, eftersom de blev trubbiga av att ständigt användas vid oviktiga händelser. Med dessa oviktigheter träffade man dock alltid vid sidan om och missade målet, slösade bort sin egen kraft och sådde enbart splittring bland de sina.
Det finns i själva verket blott en enda fiende till mänskligheten och det är förnuftets hittills oinskränkta herravälde! Det var det stora syndafallet, människans största misstag som orsakade allt ont. Det blev arvsynden och det är också det som är antikrist, om vilken det har sagts att han kommer att resa sig. Närmare bestämt är det förnuftets herravälde som är hans redskap och som har gjort människorna till hans slavar. Han, Guds fiende, antikrist själv … Lucifer!**
Vi befinner oss mitt i denna tid! Han bor numera i varenda människa, beredd att förstöra henne, eftersom hans verksamhet har som naturlig följd att man vänder sig bort från Gud. Han kapar förbindelsen till anden så fort han tillåts härska.
Därför bör människan vara på sin vakt. –
Det betyder inte att hon ska låta förnuftet förtvina. Men det ska användas som ett redskap – vilket det också är. Däremot får det inte bli den som avgör, den som bestämmer!
Framtidens människor kommer enbart att se med avsky, fasa och skam på den tid som varit. Ungefär så som vi reagerar när vi kommer in i en gammal tortyrkammare. Även här ser vi de dåliga frukterna av ett kallt förnuftstänkande. Ingen kan väl förneka att en människa med minsta lilla medkänsla och därmed förknippad sinnesverksamhet aldrig skulle kunna hitta på den sortens grymheter! På det hela taget är det inte annorlunda idag, det sker bara mer i det fördolda, och massornas lidande är inte bättre än den dåvarande tortyren av enskilda.
När människan sedan kommer att kasta en blick bakåt kommer hon inte att kunna sluta skaka på huvudet. Hon kommer att fråga sig själv hur det var möjligt att hon under alla dessa årtusenden tyst stått ut med villfarelserna. Svaret är självklart och enkelt: genom våld. Vart man än vänder blicken är det uppenbart. Bortsett från den grå antiken behöver vi bara träda in i de redan nämnda tortyrkamrarna, som än idag går att se överallt och vars verksamhet inte ligger så långt tillbaka i tiden.
Vi ryser när vi tittar på dessa gamla redskap. Vilken iskall brutalitet som finns i detta, vilken grymhet! Det finns knappt någon bland dagens människor som inte förkastar det dåvarande förfaringssättet som ett fruktansvärt brott. Brotten som begicks mot brottslingarna var på så sätt ännu större. Samtidigt fanns det också en hel del oskyldiga som fick lämna familj och frihet och kastades i fängelsehålor. Vilka jämranden och skrik av smärta som ekat här från dem som varit fullständigt försvarslösa när de prisgavs åt sina plågoandar. Människor tvingades utstå lidanden som man bara kan känna fasa och avsky inför.
Alla kommer direkt att undra om det verkligen var möjligt, allt som hände mot dessa försvarslösa människor, dessutom under skenet av att det skedde enligt lagen – en lag som en gång i tiden drivits igenom med våld. Och nu tvingade man återigen fram skuldbekännelser från misstänkta genom att utsätta dem för fysiska smärtor, så att man sedan lugnt kunde mörda dem. Trots att dessa skuldbekännelser gjordes under tvång för att undgå de meningslösa fysiska plågorna räckte det för domarna, eftersom de behövde det för att visa att de följde lagens ”ordalydelse”. Trodde dessa inskränkta människor verkligen att de därigenom kunde rentvå sig från den gudomliga viljan och undkomma den orubbliga och grundläggande lagen om växelverkan?
Antingen var alla dessa människor ett avskum av förhärdade brottslingar, som dristade sig att sätta sig till doms över andra människor, eller så var det ett tydligt tecken på sjuklig inskränkthet av det jordiska förnuftet. Det finns ingenting däremellan.
Enligt de gudomliga skaparlagarna borde ingen dignitär, ingen domare – oavsett vilket ämbete han ikläder sig här på jorden – handla i skydd av sitt ämbete. I likhet med alla andra människor måste han helt själv, utan skydd och personligen, ta det fulla ansvaret för vad han gör i sitt ämbete. Inte bara på ett andligt plan utan även på ett jordiskt. Då kommer alla att ta det på mycket större allvar och vara noggrannare. Och så kallade ”misstag”, vars följder aldrig mer går att reparera, kommer säkert inte att ske lika lätt. För att inte tala om det fysiska och själsliga lidandet hos dem som drabbas och deras anhöriga.
Men låt oss en gång titta på rättsprocesserna mot de så kallade häxorna, ett kapitel som också hör hit!
Har man någon gång fått insyn i dessa rättsprocesser kan man inte låta bli att överväldigas av en fruktansvärd känsla av skam och en önskan att aldrig ha tillhört människosläktet. Om en människa på den tiden hade kunskap om läkeörter, oavsett om det var av praktisk erfarenhet eller genom muntlig tradition, och använde den för att hjälpa lidande människor som bad om det, blev hon obönhörligen utsatt för tortyr. Den slutade alltid med döden på bål, om inte kroppen redan dukat under av alla grymheter.
Till och med fysisk skönhet kunde på den tiden vara ett skäl till det, särskilt om man inte fogade sig efter kyskhetskraven.
Sedan kom inkvisitionens grymheter! Det är relativt få år som skiljer oss från dessa ”gamla” tider!
På samma sätt som vi upplever dessa orättvisor idag kände även folket på den tiden. Dåtidens människor var nämligen ännu inte så begränsade av ”förnuftet”, hos dem kunde även känslorna, anden, bryta fram då och då.
Idag inser vi hur fullkomligt inskränkt allt detta var. Vilken oförsvarlig dumhet!
Man talar om det med överlägsenhet och axelryckningar, men i grunden har ingenting förändrats. Den inskränkta arrogansen gentemot allt som man inte förstår finns fortfarande där! Men tortyren har numera ersatts av ett offentligt förlöjligande av allt som man på grund av sin egen inskränkthet inte begriper.
En hel del borde känna ånger här. De borde på allvar och utan hänsyn till sig själva tänka igenom detta. Förnuftets hjältar – med andra ord människor som inte är helt normala – kommer från början att se alla dem som bedragare vilka äger kunskap om sådant som är dolt för andra människor. Detta gäller många gånger även i rätten. Det kan vara människor med finstoffliga ögon som även ser den finstoffliga världen som en del av det naturliga skeendet – vilket man inom en ganska snar framtid inte längre kommer att betvivla, än mindre att brutalt bekämpa.
Och ve den som själv inte vet vad han ska göra med det, utan i all harmlöshet talar om vad han har sett och hört. Han måste frukta detta, på samma sätt som de första kristna under Nero och dennes medhjälpare, vilka alltid var redo att mörda.
Om han dessutom har andra talanger, som de uttalade förnuftsmänniskorna aldrig kommer att kunna förstå, kommer han ovillkorligen att utsättas för en hänsynslös hetsjakt, för förtal och utstötning så länge han inte gör som de andra vill. Om möjligt kommer han att ”oskadliggöras” som man så vackert brukar säga. Ingen kommer att känna några samvetskval för det. En sådan människa ses fortfarande som ett lovligt byte för alla de – många gånger i sitt inre mycket orena – människorna. Ju mer inskränkt man är desto större är benägenheten till självgodhet och arrogans.
Man har inte lärt sig någonting av de gamla tidernas händelser med tortyr, häxbränningar och löjeväckande rättsprocesser! Än idag är det nämligen fritt fram för vem som helst att smutskasta och förolämpa sådant som är udda och obegripligt. På det sättet är det inte annorlunda än det var då.
Ännu värre än rättsväsendet var inkvisitionen som hade sin utgångspunkt i kyrkan. Här överröstades de plågades skrik av fromma böner. Det var ett hån mot den gudomliga viljan i skapelsen! De dåvarande kyrkliga företrädarna bevisade därmed att de inte hade någon aning om Jesu sanna lära, inte heller om gudomen och Hans skaparvilja, vars lagar är orubbligt förankrade i skapelsen och verksamma där. Det har de alltid varit och det kommer de alltid att vara.
Gud gav människoanden i dess beskaffenhet den fria viljan att fatta beslut. Enbart med den kan den mogna som den ska, då kan den slipas ned och utvecklas fullt ut. Det är dess enda möjlighet. Men undergrävs den fria viljan är det ett hinder, för att inte säga ett våldsamt kast bakåt.
På samma sätt som många andra religioner bekämpade dock den kristna kyrkan den gudomliga bestämmelsen och bemötte den med största grymhet. Genom tortyr och slutligen döden ville de tvinga människorna att slå in på en väg och avge bekännelser som var emot deras egen övertygelse, alltså emot deras vilja. Därmed bröt de mot den gudomliga lagen. Men inte bara det, de hindrade även människorna i deras andliga vidareutveckling och kastade dem flera århundraden bakåt i tiden.
Om det bara hade funnits en liten gnista verklig känsla, det vill säga ande, så skulle detta aldrig ha tillåtits och aldrig ha kunnat hända! Det var enbart förnuftets kyla som orsakade denna omänsklighet.
Det har även funnits en och annan påve som bevisligen använt sig av gift och dolk för att förverkliga sina rent jordiska syften och önskemål. Det kunde enbart ske under förnuftets herravälde, som under sitt segertåg tvingade allting till underkastelse och inte lät sig hejdas av någonting. –
Och över allt detta finns och har alltid funnits vår Skapares vilja i det oundvikliga skeendet. Vid övergången till livet efter detta kläs människan av på sin jordiska makt och den trygghet det gav henne. Hennes namn, hennes position, allt stannar kvar. Det är bara den stackars människosjälen som går över dit för att ta emot och skörda det hon sådde. Det finns inte ett enda undantag från detta! Hennes väg leder henne genom den gudomliga rättvisans ovillkorliga växelverkan och samtliga kugghjul. Då finns det ingen kyrka, ingen stat, utan enbart enskilda människosjälar som personligen får ta ansvar för varje misstag de begått!
Den som handlar emot Guds vilja, det vill säga den som syndar i skapelsen, är underkastad följderna av denna överträdelse. Oavsett vem det är och under vilken förevändning det har skett. Det spelar ingen roll om det är en enskild person eller om det skett under kyrkans täckmantel eller under lagens – ett brott mot kropp eller själ är och förblir ett brott! Det kan inte ändras på något sätt, inte heller genom att ge sken av lagen, som absolut inte är en garanti för att det är det rätta. När allt kommer omkring har ju även lagarna satts upp av förnuftsmänniskor och måste därför bära på en inneboende, jordisk begränsning.
Se bara på rättsväsendet i en del stater, särskilt i Central- och Sydamerika. Samma människa som idag leder en regering och har tilldelats samtliga ärebetygelser, kan redan i morgon hamna i fängelse som brottsling och avrättas, om motståndaren med våld lyckas roffa åt sig regeringsmakten. Misslyckas han är det han som är brottslingen och förföljs i stället för att bli erkänd som ledare. Och samtliga myndighetsorgan tjänar beredvilligast än den ene, än den andre. Till och med världsresenären kan ibland bli tvingad att byta samvete lika ofta som sina kläder, när han lämnar ett land och reser in i ett annat och överallt vill framstå som en god människa. Det som räknas som lagbrott i det ena landet är ofta tillåtet i ett annat land, eller till och med önskat.
Detta är naturligtvis bara möjligt inom det jordiska förnuftets landvinningar, men aldrig där förnuftet tvingas inta sin naturliga plats som redskap till den levande anden. Den som lyssnar på anden kommer aldrig att kunna missa Guds lagar. Och där dessa lagar bildar grunden kommer det inte att finnas några brister eller luckor utan enbart enhetlighet, som leder till lycka och fred. Andens uttryck måste i sina grunddrag alltid vara desamma överallt. De kommer aldrig att stå i motsats till varandra.
På samma sätt kan rättsväsende, läkekonst och statskonst aldrig bli något mer än ett bristfälligt hantverk så länge det bara är förnuftet som bildar grunden och det andliga saknas. Det kan helt enkelt inte bli på något annat sätt. Här utgår vi naturligtvis alltid från det verkliga begreppet ”ande”. –
Kunskap är en produkt, ande däremot är liv vars värde och kraft enbart går att värdera efter dess förbindelse med det andligas ursprung. Ju starkare förbindelse desto värdefullare och mäktigare är den del som utgår ifrån ursprunget. Ju lösare förbindelsen är däremot, desto mer fjärmad, alienerad, ensam och svag måste delen vara som utgår från respektive människa.
Allt detta är helt uppenbara självklarheter. Det är svårt att förstå hur förnuftsmänniskorna kunde vara så förblindade och gång på gång förbise detta. Det som roten för med sig finns ju i stammen, i blommorna och i frukten! Även här visar sig dock denna hopplösa och självförvållade begränsning av begreppsförmågan. Mödosamt har förnuftsmänniskorna byggt upp en mur framför sig och kan nu inte längre se över den, än mindre igenom.
Andligt levande människor däremot måste få intryck av att förnuftsmänniskor är sjuka galningar med sina arrogant-överlägsna, hånfulla leenden, sitt självgoda sätt och nedlåtande beteende mot andra som inte är lika förslavade. Trots allt medlidande som man känner för dem måste man lämna dem i deras galenskap, eftersom deras begränsade begreppsförmåga inte påverkas ens av fakta och motbevis. Varje försök att hjälpa dem måste likna det misslyckade försöket att göra en sjuk kropp frisk genom att svepa in den i nya, tjusiga kläder.
Materialismen har redan nu passerat sin höjdpunkt, den har misslyckats på alla områden och måste snart kollapsa i sig själv. Dock inte utan att ta med sig en hel del av det som var bra. Anhängarna har redan nått vägs ände med sitt kunnande, de blir snabbt förvirrade av sina egna verk och av sig själva, utan att se den avgrund som öppnat sig inför dem. Snart kommer de att likna en hjord utan herde, ingen kommer att lita på någon, alla kommer att följa sin egen väg samtidigt som de ändå fortsätter med att stolt höja sig över alla andra – ogenomtänkt och enbart på grund av gammal vana.
Med alla tecken på sin ihålighets ytliga sken kommer de till slut också att blint störta ned i avgrunden. De tror fortfarande att sådant är andligt som bara är produkter av deras egen hjärna. Men hur kan död materia skapa levande ande? Samtidigt som de i mångt och mycket är stolta över sitt noggranna tänkande kan de, när det gäller verkligt viktiga saker, helt skrupellöst lämna de mest oförsvarliga luckor.
Varje nytt steg, varje försök till bättring kommer alltid att bära inom sig förnuftsverkets torka och därmed fröet till det oundvikliga förfallet.
Inget av det jag säger är profetior eller ogrundade förutsägelser, utan det är den oföränderliga följden av skaparviljan, som ger allting liv och vars lagar jag förklarade i mina föredrag. Alla de som tillsammans med mig i tanken följer den andliga väg som tydligt utstakats där, kommer automatiskt även att få överblicken och insikten om det nödvändiga slutet. Och alla tecken på det finns redan där.
Man klagar och gnäller, tittar med avsky på materialismens utväxter som man knappt trodde var möjliga. Man bönar och ber om befrielse från lidandet, om bättring och om tillfrisknande från det gränslösa förfallet. De få som lyckats rädda kvar minsta lilla rörelse i sitt själsliv under denna stormflod av otroliga händelser, de som andligt ännu inte kvävts i den allmänna nedgången med det förment stolta ordet ”framsteg” stämplat i pannan, de känner sig utstötta, efterblivna. De kommer även att betraktas och hånas som sådana av den nya tidens själlösa medlöpare.
Heder åt alla dem som hade modet att inte följa strömmen! De som stolt stannade kvar i den branta nedförsbacken!
Ni sömngångare som till råga på allt känner er olyckliga över det! Öppna ögonen! Ser ni inte att allt som gör er nedtryckta redan är början på det plötsliga slutet för den – numera blott skenbart rådande – materialismen? Hela bygget är redan på väg att störta, utan medhjälp från dem som lidit och fortfarande måste lida under det. Förnuftsmänniskan tvingas nu skörda allt det som hon under årtusendena skapat, närt, låtit växa sig stort och dyrkat.
En lång tid med mänskliga mått mätt, för Guds självverkande kvarnar i skapelsen blott ett kort intervall. Vart ni än vänder er, överallt kommer misslyckandet. Det slår tillbaka och tornar hotfullt upp sig som en tjock fördämning, för att snart störta samman och i fallet begrava sina tillbedjare djupt under sig. Det är den obevekliga lagen om växelverkan som kommer att slå tillbaka med fruktansvärd kraft, eftersom det under årtusendenas lopp trots många erfarenheter aldrig skett någon förändring till det högre, utan tvärtom – samma felaktiga väg trampades bara ännu bredare.
Ni modfällda, tiden är inne! Upp med huvudet! Ofta tvingades ni sänka det i skam, när orättvisor och dumhet orsakade er stora lidanden. Nu kan ni i lugn och ro se er motståndare i ögonen, vilken ville förtrycka er så!
Den gamla festklädseln är redan väldigt sliten. Genom de många hålen ser man äntligen gestalten ta form. Osäker men icke desto mindre arrogant tittar den fram: den utslitna produkten av den mänskliga hjärnan, förnuftet, som lät sig upphöjas till ande.
Ni kan lugnt ta av er ögonbindeln och se er omkring med en mer granskande blick. För den klarsynte räcker det med att bläddra igenom hyfsat bra tidningar för att få reda på en del. Man lägger märke till de krampaktiga ansträngningarna att hålla fast vid gamla villfarelser. Med arrogans och ofta mycket plumpa skämt försöker man dölja det allt mer uppenbara oförståndet. Med hjälp av tomma floskler vill människan ofta uttala sig om något som hon i verkligenheten helt uppenbarligen inte har någon som helst aning om.
Till och med människor som har ganska bra förutsättningar tar nu hjälplöst sin tillflykt till de orena vägarna, bara för att slippa erkänna att många saker överskrider deras eget förnufts begreppsförmåga – det enda de hittills vågat lita på. De ser inte hur löjligt deras handlande är, de märker inte att de bara gör saker ännu värre. Förvirrade och bländade kommer de snart att stå inför sanningen och med sorg se på sina misslyckade liv. Då kommer de äntligen att skamset erkänna sin dumhet som de hade tagit för klokhet.
Hur långt har det redan gått idag? Muskelmänniskan triumferar! Det finns seriösa forskare som efter årtionden av hårt arbete hittar ett vaccin vilket årligen skyddar och hjälper hundratusentals människor, både stora och små, mot dödliga sjukdomar. Men ingen av dessa forskare har någonsin kunnat fira lika stora triumfer som en boxare, som i rent jordisk, rå brutalitet slagit ned en annan människa. Finns det någon enda människosjäl som har nytta av det? Det är blott jordiskt, ingenting annat än jordiskt, det vill säga lägre stående i det totala skapelseverket! Helt i enlighet med förnuftsverksamhetens gyllene kalv. Det är den så jordbundna låtsasfurstens triumf över den inskränkta mänskligheten! – –
Och ingen lägger märke till den rasande snabba färden utför mot det fasansfulla djupet!
Den som märker något håller än så länge tyst, skamset medveten om att göra sig till åtlöje om han ändå säger något. Det är redan ett galet rus som dock innehåller fröet till en insikt om otillräcklighet. Och i och med att man närmar sig insikten stretar allting ännu mer emot, om inte annat så av trots, fåfänga och inte minst rädsla och skräck inför det nya. Man vill till varje pris undvika att fullfölja tanken på det stora misstaget! Det blir ett krampaktigt fasthållande vid det stolta, flera tusen år gamla bygge som är ytterst likt Babels torn och även kommer att sluta på samma sätt!
Den hittills orubbade materialismen känner döden närma sig, vilket för varje månad blir mer och mer uppenbart. –
Men i en mängd människosjälar börjar det röra på sig, överallt, över hela jorden! Sanningens skimmer täcks endast av ett tunt skikt gamla, felaktiga åsikter som sveps bort av en enda renande vindpust. Då kommer kärnan att friläggas och dess sken kommer att förenas med så många andra att dess ljuskägla utvecklas. Då kommer den att stiga upp likt en tacksamhetseld mot den ljusa glädjens rike vid Skaparens fötter.
Tiden är då inne för det efterlängtade Tusenåriga riket, som ligger framför oss som en stor stjärna av hopp och strålande löften!
Och därmed har mänskligheten äntligen sonat sin stora synd mot anden, som hölls fjättrad vid jorden genom förnuftet! Det är den enda rätta vägen tillbaka till det naturliga, den väg som är Skaparens vilja och som får människors verk att bli storslagna och genomströmmade av levande känslor! Andens seger kommer dock samtidigt också att vara en seger för den renaste kärleken!