Ockulta vetenskaper

Ockulta vetenskaper! Hur mycket samlas inte under denna fana! Där finns de som hittar varandra men även de som bekämpar varandra! En tummelplats för allvarligt sökande, lite kunskap, stora planer, fåfänga och dumhet, många gånger även tomt skryt och ännu mer skrupellöst affärssinne. Ur detta virrvarr uppstår inte sällan avundsjuka och gränslöst hat som till slut får sitt utlopp i ett lömskt hämndbegär av lägsta sort.

Under sådana omständigheter är det naturligtvis inte så konstigt att många människor undviker denna galna cirkus helt och undviker all beröring med den. De har faktiskt en poäng här, eftersom många anhängare av de ockulta vetenskaperna har ett sätt som verkligen inte är särskilt trevligt eller attraktivt. Hela deras sätt gör att andra människor känner sig manade att vara ytterst försiktiga.

Det märkliga är att hela detta område, som kallas för ockulta vetenskaper och som ofta förväxlas med spöktro av dem som vill illa eller inte vet bättre, fortfarande ses som någon sorts fristad där alla obehindrat, ja, otyglat och ostraffat, får göra som de vill.

Det antas vara det. Men erfarenheten har ofta visat att det inte är så!

En mängd pionjärer på området, vilka var lättsinniga nog att våga ta några steg framåt med enbart inbillad kunskap, blev hjälplösa offer för sitt lättsinne. Det sorgliga här är bara att mänskligheten, trots alla dessa offer, inte gagnats det minsta av det!

Varje sådant fall borde ju egentligen vara ett bevis på att den inslagna vägen inte är den rätta, eftersom den endast är till skada och till och med fördärv, i stället för att ge lycka. Men med en egendomlig envishet stannar man ändå kvar på de felaktiga vägarna, vilket hela tiden kräver nya offer; man gör stor affär av varje litet dammkorn av nyupptäckta självklarheter i den väldiga skapelsen och skriver otaliga avhandlingar som måste avskräcka varje seriöst sökande människa, eftersom det är så tydligt hur osäker man är i sitt trevande.

Hela forskningen fram tills nu är i själva verket mer en farlig lek, även om tanken bakom är god.

De ockulta vetenskapernas område, som ses som en fristad, kan aldrig beträdas ostraffat så länge man inte fullt ut och redan från början respekterar de andliga lagarna. Varje medvetet eller omedvetet försök att motsätta sig, det vill säga att bryta mot dem, är samma sak som en överträdelse och måste i sin oundvikliga växelverkan drabba den som är så våghalsig, fräck eller lättsinnig att han inte observerar dem ordentligt eller inte kan observera dem.

Att vilja utforska det icke-jordiska med jordiska medel och möjligheter är inte något annat än att sätta ett omoget barn, som inte är förtroget med de jordiska farorna, i en urskog och lämna det ensamt i en miljö där bara en människa med rätt utrustning och i sin krafts dagar har någon chans att klara sig oskadd.

Inom de ockulta vetenskaperna med deras nuvarande arbetssätt förhåller det sig likadant, hur mycket allvar man än brukar och hur mycket man än riskerar i kunskapens namn för att hjälpa människan framåt. Man står och stampar ändå vid samma gräns som man knackat på för så länge sedan.

Än idag står forskarna likt barn framför den, hjälplösa, trevande, utan att se farorna som varje ögonblick slår emot dem eller som kan drabba andra människor på grund av dem, när de i sina tappra försök gräver ett hål i den naturliga skyddsvallen eller öppnar en dörr som hellre borde ha förblivit stängd för många.

Allt detta kan inte kallas för något annat än lättsinne – djärvhet är det då inte – så länge de framåtsträvande inte vet säkert att de genast kan tackla alla eventuella faror, inte bara för sig själva utan även för andra.

Allra mest oansvarigt agerar de ”forskare” som sysslar med experiment. Hypnosens skadlighet har hänvisats till ett antal gånger förut.*

De forskare som experimenterar på andra sätt begår i de flesta fall det beklagliga misstaget – själva ovetandes, annars skulle de säkert inte göra det – att försätta andra mycket känsliga eller mediala personer i en antingen magnetisk eller till och med hypnotisk sömn för att låta dem komma närmare inflytandet från den fysiskt osynliga, ”andra” sidan. Med det hoppas man att kunna höra ett och annat och iaktta, vilket inte skulle vara möjligt om respektive försöksperson hade varit vid fullt medvetande.

I åtminstone 95 fall av 100 utsätter de därmed dessa människor för stora risker, som de ännu inte är mogna för; alla former av konstgjord hjälp till fördjupning är nämligen ett fjättrande av själen, som tvingas in i en känslighet vilken sträcker sig längre än dess naturliga utveckling skulle tillåta.

Följden är att offret för experimenten plötsligt själsligen befinner sig på ny mark, där det genom den konstgjorda hjälpen berövats eller saknar sitt naturliga skydd – som enbart kan uppstå genom den egna inre, sunda utvecklingen.

En så ömkansvärd människa går bara att jämföra med någon som står blottad och fastbunden vid en påle långt in på farligt område, där hon används som lockbete för att attrahera det okända livet och skeendet där. Samtidigt ska hon dessutom låta sig påverkas av det så att hon kan berätta om det eller så att olika följdverkningar blir synliga för andra med hennes hjälp – genom att överlämna vissa jordiska substanser från sin kropp.

Genom den förbindelse som hennes framfösta själ måste hålla med den jordiska kroppen förmår en sådan försöksperson ibland berätta om allt som sker och förmedla det till åskådarna på samma sätt som genom en telefon.

Men om den konstgjort framfösta utposten attackeras på något sätt, så kan den inte försvara sig eftersom den saknar sitt naturliga skydd. Den är hjälplöst utlämnad, eftersom den enbart genom andras medhjälp hamnat i ett område som den enligt sin egen utveckling ännu inte tillhör eller aldrig kommer att tillhöra. Men den så kallade forskaren som i sin kunskapstörst tvingade henne dit, kan inte hjälpa henne heller, eftersom han själv inte har någon erfarenhet eller kunskap om var hoten kommer ifrån och därför inte heller kan skydda henne på något sätt.

Så kommer det sig att forskarna blir till brottslingar utan att själva vilja det och utan att ställas till svars av någon jordisk rättvisa. Detta utesluter dock inte att de andliga lagarna utövar sin växelverkan med yttersta skärpa och binder forskaren vid sitt offer.

En hel del försökspersoner har drabbats av finstoffliga angrepp, som så småningom eller genast påverkar det grovstoffligt-kroppsliga så att följden blir jordiska sjukdomar och död – vilket dock fortfarande inte avhjälper den själsliga skadan.

Men iakttagarna, som kallar sig forskare och som driver sina offer mot okända regioner, befinner sig under sådana farliga experiment i de flesta fall väl skyddade av sin jordiska kropp och sitt vakna medvetande.

Sällan händer det att de utsätter sig själva för samma risker som försöks-personerna så att de påverkas direkt. Men vid sin jordiska död, i övergången till den finstoffliga världen, måste de på grund av sin sammanlänkning med offren ändå tillbaka till stället där dessa hamnat, för att gemensamt med dem sakta kunna påbörja vandringen uppåt igen.

Den konstgjorda bortträngningen av en själ till ett annat område får inte uppfattas som att själen lämnar kroppen och svävar iväg till en annan region. I de flesta fall stannar den lugnt kvar i kroppen. Den blir bara onaturligt känslig på grund av den magnetiska eller hypnotiska sömnen, så att den reagerar på mycket finare strömmar och inflytanden än den skulle ha gjort i sitt naturliga tillstånd.

Självklart har den i detta onaturliga tillstånd inte samma fulla styrka som den skulle ha haft i annat fall. Normalt skulle den ju ha nått dit själv genom sin egen inre utveckling. Då hade den stått tryggt och stadigt på den nya, förfinade marken och kunnat möta all påverkan med samma styrka.

Denna brist på sunda krafter till följd av det konstlade orsakar en ojämnhet som måste leda till störningar. Följden av det blir ovillkorligen att alla sinnen grumlas vilket ger upphov till förvrängningar av verkligheten.

Orsaken till de falska berättelserna, de oräkneliga villfarelserna är alltid forskarna själva genom sitt skadliga sätt att hjälpa till. Därför händer det också att det bland de många redan ”utforskade” ämnena på det ockulta området även finns en del saker som inte är förenliga med sträng logik. De innehåller en mängd felaktigheter som hittills inte kunnat erkännas som sådana.

På dessa synbarligen felaktiga vägar kan man inte uppnå någonting som på något sätt skulle kunna vara till nytta eller till välsignelse för människorna.

Det enda som verkligen kan vara till nytta för människorna är det som hjälper dem att komma uppåt eller som åtminstone visar dem vägen dit. Men med experiment som dessa är allt detta från första början och för all framtid dömt att misslyckas!

Ibland kan det dock hända att en forskare med konstgjord hjälp trots allt lyckas driva ut någon känslig eller medial människa ur hennes jordiska, grovstoffliga kropp till närmast befintliga finstoffliga värld – men inte en hårsmån högre än där hon enligt sin inre beskaffenhet hör hemma. Tvärtom, genom den konstgjorda hjälpen lyckas han inte ens få henne dit, utan alltid bara till den närmaste omgivningen till allt det jordiska.

Den allra närmaste omgivningen av det jordiska kan dock endast innehålla sådant från andra sidan som fortfarande är ytterst jordbundet och som genom sin undermålighet, sina laster och lidelser förblir fjättrat vid denna.

Naturligtvis kommer även det som har kommit lite längre att då och då tillfälligt uppehålla sig i denna omgivning. Men det kan man inte alltid räkna med. Det högtstående kan av rent naturlagsenliga skäl inte befinna sig där. Snarare går världen under … enda sättet skulle vara om det i någon människa hade funnits ett fundament för att förankra ljuset!

Att detta skulle gå att hitta hos en försöksperson eller en trevande forskare är knappast troligt. Alltså består riskerna och meningslösheten med alla dessa experiment.

Dessutom kan man vara säker på att något verkligt högtstående inte kan komma i närheten av ett medium utan närvaro av en högt utvecklad människa som rensar bort allt det grova. Än mindre kan det tala genom ett medium. Materialisationer av högre dimensioner kan man helt bortse ifrån, särskilt när det gäller de populära lekarna med knackningar, förflyttningar av föremål och så vidare. Klyftan är här alltför stor för att utan vidare kunna överbryggas.

Alla dessa saker kan trots medium enbart utföras av varelser från andra sidan vilka fortfarande är nära förbundna med materien. Om det skulle vara möjligt på något annat sätt, nämligen att det högtstående så lätt kan sätta sig i förbindelse med mänskligheten, hade Jesus ju inte behövt bli människa! Då hade han kunnat fullborda sitt uppdrag utan detta offer.* Men dagens människor är säkert inte mer själsligt utvecklade än på Jesu tid på jorden. Därför kan man inte anta att en förbindelse med ljuset skulle vara lättare att åstadkomma nu än då.

Nu säger dock forskarna inom de ockulta vetenskaperna att de i första hand har som mål att fastställa om det finns ett liv på andra sidan, det vill säga om vi lever vidare efter den jordiska döden, samt att den numera allmänt förhärskande skepsisen kräver en ytterst stark och kraftig ammunition i form av jordiskt handgripliga bevis för att åstadkomma en spricka i motståndarnas försvar.

Detta är dock ingen ursäkt för att så lättsinnigt och gång på gång sätta människosjälar på spel!

Dessutom är det inte absolut nödvändigt att till varje pris övertyga illa-sinnade motståndare! Det är ju allmänt känt att de ändå inte skulle tro på det, inte ens om en ängel hade kommit direkt från himlen för att förkunna sanningen för dem. Efter dess avfärd skulle de säkert påstå att det var en masspsykos, ingen ängel, eller hitta på någon annan bortförklaring. Och om någon eller något skulle dyka upp som förblir jordiskt, alltså inte försvinner igen eller blir osynligt, finns det andra bortförklaringar. Då skulle de som inte tror på ett liv bortom detta i stället tycka att det är för jordiskt.

De skulle inte rygga tillbaka inför att framställa ett sådant bevis som bedrägeri, och människan som en fantast, fanatiker eller också bedragare. Oavsett om det är för jordiskt eller för icke-jordiskt eller också både och, så kommer de alltid att hitta någonting som går att kritisera eller förneka. Och när de inte längre ser någon annan utväg använder de smutskastning, övergår till hårdare angrepp och drar sig inte ens för att använda våld.

Att övertyga dessa människor är inte värt några offer! Än mindre är det lönt att övertyga de många så kallade anhängarna. De tror i en sorts egendomlig arrogans, att de – på grund av sin i de flesta fall något oklara och fantastiska tro på ett liv bortom detta – kan ställa vissa krav på att själva få ”se” eller ”uppleva” något. De förväntar sig av sina ledare något tecken från andra sidan som belöning för att de varit duktiga.

De självklara förväntningar som de bär med sig verkar här nästan löjliga, på samma sätt som deras besserwissermin och godmodigt förlåtande leende som de skyltar med för att dölja sin okunskap. Det är förödande att de till råga på allt vill ge föreställningar för alla dessa människor; eftersom de tror att de vet så mycket är dessa experiment i deras ögon inte mycket mer än välförtjänt underhållning, där personer från andra sidan ska ersätta varietéartisterna.

Låt oss dock för en gångs skull bortse från de stora experimenten och titta på de små i stället, till exempel borddans. De är inte alls så harmlösa som man skulle kunna tro, utan utgör en mycket allvarlig fara eftersom de sprids så oerhört lätt!

Alla borde ta det som en varning! De upplysta måste vända sig bort med fasa när de ser hur lättfärdigt man umgås med dessa ting. Hur många av anhängarna visar inte upp sina ”kunskaper” i vissa kretsar genom att uppmuntra till experiment med borddans. Eller inom familjen där de antingen glatt leende eller hemlighetsfullt viskande introducerar övningen, som närmast blir till en lek. Man använder bokstäver och glas eller något annat hjälpmedel som vid en lätt handpåläggning flyttar sig mot olika bokstäver och därmed bildar ord.

Allt detta har med en kuslig snabbhet utvecklats till sällskapsspel, som man roar sig med under högljudda skratt och ibland behagliga rysningar.

Dagligen sitter sedan familjens äldre och yngre damer kring ett bord. Eller också sitter de ensamma framför bokstäver som ritats på kartong och som om möjligt ska vara ritade på ett särskilt sätt så att det inte saknas något fantasieggande hokuspokus. Vilket förresten är helt onödigt, eftersom det lika väl hade fungerat utan – så länge respektive person bara är någorlunda mottaglig. Och sådana finns det oräkneliga!

Forskarna inom de ockulta vetenskaperna och ledarna för de ockulta sammanslutningarna blir glada, eftersom det ju verkligen bildas meningar och ord som försökspersonen varken har tänkt medvetet eller omedvetet. Därigenom blir försökspersonen övertygad och antalet anhängare av det ”ockulta” ökar.

De ockulta rörelsernas skrifter tyder på det, talare engageras, hjälpmedel tillverkas och säljs, och allt detta underlättar ofoget. Och så blir hela den ockulta världen mörkrets duktiga hantlangare i den ärliga övertygelsen om att vara ljusets präster!

Dessa företeelser är bevis nog för den fullkomliga okunnighet som präglar den sortens ockulta ambitioner! De visar att inte en enda av dessa personer verkligen är seende! Att det finns ett och annat bra medium som ibland utvecklats ur denna början, eller rättare sagt, att ett bra medium i början dragits mot det, får inte tjäna som motbevis.

De få människor som från början är förutbestämda till det, har i sin egen naturliga utveckling ett helt annat skydd som noggrant övervakar varje steg, något som andra inte får åtnjuta. Detta skydd fungerar dock bara vid en naturlig, självständig utveckling utan konstgjord hjälp på traven! Eftersom det endast är i det naturliga som det självklara skyddet finns.

Så fort någon får den minsta lilla hjälp på traven, oavsett om det är genom övningar av personen själv eller från annat håll genom magnetisk sömn eller hypnos, blir det onaturligt och passar därmed inte längre de naturliga lagarna, vilka är de enda som kan ge skydd. Om det dessutom tillkommer okunnighet, som numera är överallt närvarande, är olyckan framme. Enbart viljan kan aldrig ersätta förmågan när det kommer till handlingen. Men ingen bör överskrida sin förmåga.

Självklart är det inte uteslutet att det då och då bland alla de hundratusentals som befattar sig med dessa farliga lekar, finns någon enstaka människa som faktiskt klarar sig ostraffad och har ett bra skydd. På samma sätt finns det även många som tar skada utan att det blir märkbart i det jordiska. Det är inte förrän de vandrat vidare som de plötsligt tvingas inse vilka dumheter de egentligen har begått. Det finns även en hel del som drabbas av jordiskt synliga skador, även om de under sitt jordeliv aldrig förstår den egentliga orsaken.

Därför måste vi en gång för alla förklara den finstoffliga och andliga processen under dessa lekar. Det är lika enkelt som allt annat i skapelsen och inte alls så komplicerat, men ändå lite svårare än många tror.

Så som jorden är nu har mörkret genom mänsklighetens viljor fått övertaget över allt materiellt. Det känner sig med andra ord lika hemma inom det materiella som inom sitt eget välbekanta område, vilket gör att det helt och hållet kan påverka det materiella. Det är alltså i sitt eget element och kämpar på välbekant mark. Därmed är det för närvarande överlägset ljuset inom allt som är materiellt, det vill säga grovstoffligt.

Följden av detta är att mörkrets kraft i allt materiellt blir starkare än ljusets. Vid lekar som borddans och dylikt är dock ljuset, det vill säga det högt stående, över huvud taget inte inblandat. Vi kan på sin höjd tala om det dåliga, det vill säga mörkret, och det något bättre, vilket är det ljusare.

Om nu en människa använder ett bord, ett glas eller vilket grovstoffligt objekt som helst, så beger hon sig till en stridsplats som mörkret är förtroget med. Ett ställe som allt mörker kallar sitt eget. På så sätt låter hon från början mörkret få ett övertag som hon inte kan skydda sig mot.

Låt oss en gång titta på en spiritistisk tillställning eller också bara på en sällskapslek med borddans och följa de andliga eller rättare sagt finstoffliga processerna.

Om en eller flera människor närmar sig ett bord med avsikten att få kontakt med väsen från andra sidan – oavsett om dessa ger sig till känna med hjälp av knackningar eller, vilket är vanligare, flyttar på bordet så att man med hjälp av dessa tecken ska kunna forma ord – så kommer i kontakten med materien i första hand det mörka att attraheras, vilket tar över budskapen.

Med stor skicklighet använder dessa väsen från andra sidan ofta högtravande ord, försöker besvara människornas tankar – vilka är lätta för dem att läsa – på det förväntade sättet, men vilseleder dem alltid i allvarliga frågor. Sker det ofta så försöker de mer och mer att få människorna under sitt inflytande och drar dem sakta men säkert nedåt. Samtidigt som de skickligt låter de vilseledda vara kvar i deras tro att de är på väg uppåt.

Om det redan i början eller vid något annat tillfälle händer att en avliden släkting eller vän kommer till tals genom bordet, vilket sker väldigt ofta, så är det ännu lättare att genomföra bedrägeriet. Människorna kommer att erkänna att det verkligen måste vara den där vännen som ger sig till känna, och sedan tro att det alltid är han så fort det kommer till yttringar genom bordet och vännens namn nämns som avsändare.

Men så är inte fallet! Inte bara för att det ständigt iakttagande mörkret skickligt använder namnet för att låta illusionerna framstå som så trovärdiga som möjligt och vinna den frågandes förtroende – nej, det går till och med så långt att en mörkrets tjänare ingriper mitt i en påbörjad mening av den verklige vännen och medvetet avslutar den felaktigt. Då uppstår det så gott som okända faktumet att en enda uttalad mening har två personer som avsändare. Först den verkliga och kanske helt och hållet ljusa, det vill säga renare vännen, och sedan en mörk, illasinnad, utan att den som frågar märker något av det.

Följderna av det kan man lätt räkna ut. Den tillitsfulle luras och rubbas i sin tro. Motståndaren använder händelsen för att få bekräftelse på sin hånfullhet och sina tvivel, och ibland för att gå till häftiga angrepp mot hela saken. I verkligheten har dock båda fel, vilket enbart kan förklaras med den okunnighet som fortfarande råder inom hela det här området.

Händelsen utspelar sig dock i all sin naturlighet: Om det är en ljus, verklig vän vid bordet, som ger efter för den frågandes önskan och ger sig till känna, och en mörk kraft närmar sig, så måste den ljusare vännen vika undan. Anledningen är att den mörkare kraften genom bordets medlande materia kan utveckla en större styrka, eftersom allt materiellt för tillfället är mörkrets egentliga revir.

Felet begås av människan som väljer det materiella och som på så sätt från början gör marken ojämn. I fråga om täthet står det täta och tunga, det vill säga det mörka, närmare den grovstoffliga materien än det ljusa, rena och lätta. Genom den nära förbindelsen utvecklar det också en större kraft.

Men å andra sidan har även det ljusa, som fortfarande kan kommunicera genom det materiella, en täthet som till viss del ligger nära, annars skulle en kontakt med materien för någon form av kommunikation inte längre vara möjlig. Det förutsätter i sig ett närmande till materien, vilket i sin tur leder till en risk för nedsmutsning, så fort förbindelsen mellan materien och mörkret upprättats.

För att undvika denna risk har det ljusa inte något annat val än att snabbt dra sig undan från materien, det vill säga bordet eller något annat hjälpmedel, så fort en mörk kraft griper efter det för att koppla bort den medlande länken – vilken skulle bilda en bro över den naturligt avskiljande och därmed skyddande klyftan.

På andra sidan är det i sådana fall oundvikligt att personen, som experimenterar med bordet, måste utsättas för det mörka inflytandet. Han har ju heller inte velat något annat, enligt hans eget handlande; okunnighet om lagarna förmår nämligen inte skydda honom här heller.

I och med dessa skeenden kommer många att få en förklaring på en hel del av det som hittills varit oförklarligt. Många gåtfulla motsägelser kommer att få sin lösning och förhoppningsvis kommer även många människor att hålla fingrarna borta från denna farliga lek!

På samma utförliga sätt kan även riskerna med alla andra experiment beskrivas, och de är mycket större och kraftigare. Men låt oss nöja oss så länge med de vanligaste och mest spridda företeelserna.

En till fara bör dock nämnas här. Genom sättet att ställa frågorna och genom att kräva råd och svar gör sig människorna osjälvständiga och beroende, vilket är motsatsen till det som är syftet med jordelivet.

Vägen leder fel åt samtliga håll! Den gör enbart skada men ingen nytta. Det är ett krälande på marken där man ständigt riskerar att stöta på äckliga kryp, slösa bort sina krafter och till slut ligga utmattad kvar … för ingenting!

Denna ”vilja att utforska” tillfogar även dem på andra sidan stor skada!

Många mörka krafter får därmed tillfälle eller blir till och med direkt frestade att göra ont och öka sin skuldbörda, något som annars inte hade varit lika lätt för dem. Åter andra hejdas i sin strävan uppåt av den fortsatta förbindelsen med önskningar och tankar.

Om man nyktert observerar forskarväsendet framstår det ofta som så barnsligt egensinnigt, så genomsyrat av hänsynslös egoism men samtidigt så klumpigt att man inte kan låta bli att skaka på huvudet. Man frågar sig hur det över huvud taget är möjligt att man kan låta allmänheten få tillgång till områden som forskaren själv inte har den blekaste aning om.

Det är också fel att sökandet försiggår inför en bred allmänhet. Därmed lämnar man fritt spelrum för galenpannor och charlataner, vilket gör det svårt för människor att känna förtroende.

Liknande har aldrig hänt förut. Och all forskning som idag är framgångsrik och erkänd, har begått många misstag under sitt sökande. Men det är inget som allmänheten fick ta del av! Den tröttas ut av sådant och förlorar med tiden allt intresse. Följden blir att all den omvälvande och avgörande kraft som finns i entusiasmen har gått förlorad när man väl hittar sanningen. Mänskligheten orkar inte längre uppbåda någon jublande glädje som övertygar och rycker med sig alla andra.

Bakslagen när man inser att man valt fel väg blir till skarpa vapen i händerna på många fiender. Med tiden kan dessa väcka en sådan misstro hos hundratusentals människor, att stackarna inte längre kommer att vilja pröva sanningen när den visar sig – av rädsla för att bli lurade igen! De stänger öronen, som de annars hade hållit öppna, och missar därför det sista tillfället att stiga upp mot ljuset.

Därmed har mörkret firat en ny seger! Tacka forskarna som hjälpte till med detta och som gärna och stolta upphöjer sig själva till spjutspetsar inom de ockulta vetenskaperna!