Någon hård motsättning mellan två världsåskådningar har det hittills inte varit tal om. Strid är alltså ett illa valt ord för det som egentligen sker mellan de människor som styrs av förnuftet och de som allvarligt söker sanningen.
Allt som hänt hittills har bestått av förnuftsmänniskornas ensidiga angrepp, som för alla sansade iakttagare måste framstå som högst ogrundade och många gånger löjliga. Alla som försöker utvecklas andligt mot ett högre plan riskerar att utsättas för hån, fiendskap och till och med allvarlig förföljelse, även om de själva är återhållsamma. Det finns alltid några som med hån eller våld försöker hålla kvar dem som strävar uppåt och dra ned dem i massornas dova slummer eller hycklande.
Många tvingades faktiskt att bli martyrer, eftersom inte bara den stora massan utan även den jordiska makten fanns på förnuftsmänniskornas sida. Vad dessa kunde ge finns redan tydligt uttryckt i ordet ”förnuft”. Med andra ord: en snäv begränsning av begreppsförmågan till det rent jordiska, det vill säga den egentliga tillvarons allra minsta del.
Att detta inte kan leda till något fullkomligt eller ens vara till gagn för mänskligheten, vars tillvaro huvudsakligen utspelar sig i delar som förnuftsmänniskorna själva stängt igen, är lätt att förstå. Särskilt med tanke på att just ett pyttelitet jordeliv skulle bli en betydelsefull vändpunkt för hela tillvaron och på ett avgörande sätt påverka andra, för förnuftsmänniskorna fullständigt obegripliga, delar.
Ansvaret hos de redan så djupt sjunkna förnuftsmänniskorna växer därmed till fasansfulla proportioner; det kommer att utöva en stark press och bidra till att driva dem snabbare och snabbare mot målet för sina val, så att de äntligen kan njuta frukterna av det som de så envist och arrogant förespråkat.
Till förnuftsmänniskor räknas de som villkorslöst underkastat sig sitt eget förnuft. Under årtusenden har dessa konstigt nog ansett sig äga en oinskränkt rätt att med hjälp av lagar och våld påtvinga sina inskränkta övertygelser på alla dem som ville leva enligt en annan övertygelse. Denna fullkomligt ologiska arrogans har sin grund i dessa människors trångsynthet, som inte klarar av att svinga sig mot högre höjder. Det är just denna begränsning som får dem att tro att de nått höjdpunkten för vad man kan begripa – vilket är anledningen till deras inbillade överlägsenhet, eftersom de tror att de verkligen har nått toppen. För dem själva är det också så, eftersom de kommit till en gräns som de inte kan överskrida.
Vid en närmare betraktelse visar dock deras angrepp på sanningssökarna och det många gånger obegripliga hatet tydligt hur mörkrets piska viner över dem. Sällan hittar man någon uppriktig vilja bakom fientligheterna, vilket möjligtvis hade kunnat ursäkta det ofta oförskämda tillvägagångssättet. I de flesta fall är det ett blint raseri som saknar all verklig logik. Se bara på angreppen. Sällan ser man en artikel vars innehåll verkligen försöker att sakligt bemöta sanningssökarnas anföranden eller inlägg.
Särskilt tydliga blir angreppens värdelöshet och brist på innehåll genom att de aldrig är helt sakliga! Alltid finns där en dold eller öppen smutskastning av sanningssökaren som person. Så gör bara någon som inte kan komma med sakliga motargument. En sanningssökare eller sanningsbringare ger ju inte av sin egen person utan av det han säger.
Det är orden som måste prövas, inte personen! Att man alltid vill belysa personen först och sedan överväger om man kan lyssna på hans ord, är vanligt för förnuftsstyrda människor. Deras snäva och inskränkta begreppsförmåga gör att de behöver ett sådant yttre stöd, eftersom de måste klamra sig fast vid ytligheter för att inte bli förvirrade. Det är just detta ihåliga bygge som de uppför som är otillräckligt för människorna och ett stort hinder för att komma vidare.
Hade de haft ett starkt inre stöd så skulle de helt enkelt låta sakerna tala för sig själva och koppla bort personerna. Men det klarar de inte av. De undviker det också medvetet, eftersom de känner på sig eller vet att de under en tornering snabbt skulle kastas ur sadeln. Den ofta ironiska hänvisningen till ”amatörpredikanter” eller ”amatörpredikan” uppvisar en så löjlig arrogans att varje seriös människa genast känner: ”Här behövs en skylt för att krampaktigt dölja ihåligheten. Den egna tomheten måste skylas med en billig reklamskylt!”
Det är en plump strategi som inte kan hålla så länge. Dess syfte är att från början få sanningssökare, som kan bli obekväma, att framstå som lägre stående i medmänniskornas ögon. Eller ännu värre, förlöjliga dem eller åtminstone klassa dem som ”fuskare” så att de inte tas på allvar.
På detta sätt vill man undvika att någon över huvud taget seriöst befattar sig med orden. Anledningen till detta förfarande är dock inte oron över att människor genom vilseledande läror kan hindras i sin andliga utveckling, utan snarare en odefinierbar rädsla att förlora i inflytande – och därmed bli tvungen att själv behöva tränga djupare än tidigare och förändra en del av det som dittills gällt som oantastligt och som känts bekvämt.
Just denna ofta förekommande hänvisning till ”amatörerna” – detta egendomliga nedsättande av dem som genom sina förstärkta, mer opåverkade känslor står mycket närmare sanningen och som inte byggt upp murar till följd av förnuftets stela former – blottar en svaghet vars faror inte kan undgå någon tänkande människa. Den som hyser sådana åsikter har från början diskvalificerat sig för att vara en opåverkad lärare och ledare; han står nämligen mycket längre ifrån Gud och Hans verk än någon annan.
Kunskapen om religionernas utveckling med alla misstag och fel låter inte människorna komma närmare Gud, lika lite som den förnuftsmässiga tolkningen av Bibeln eller andra värdefulla religiösa skrifter.
Förnuftet är och förblir bundet vid rum och tid, det vill säga jordbundet, medan gudomen och därmed även insikten om Gud och Hans vilja står över såväl rum och tid som allting annat förgängligt, och kan därför aldrig begripas av det kraftigt begränsade förnuftet.
Av denna enkla anledning är förnuftet inte heller gjort för att ge upplysning om det som är av evigt värde. Det skulle ju vara en motsägelse. Och den som åberopar universitetsstudier i dessa saker och som ser ned på de opåverkade människorna bevisar därmed enbart sin egen oförmåga och inskränkthet. Tänkande människor kommer genast att märka ensidigheten och vara försiktiga mot den som på detta sätt manar till försiktighet!
Endast de som har ett kall kan vara sanna lärare. De som har fått ett kall är alla de som bär förmågan inom sig. Dessa förmågor kräver dock inte någon högskoleutbildning, utan en förfinad förnimmelseförmåga vars svängningar lyfter sig över rum och tid, det vill säga även över det jordiska förnuftets begreppsförmåga.
Dessutom kommer alla människor som är fria i sitt inre att värdera en sak eller en lära efter vad den ger, inte efter vem som kommer med den. Det senare är det största fattigdomsbevis den prövande kan ge sig själv. Guld är guld, oavsett om det är en furste eller en tiggare som håller det i handen.
Men detta orubbliga faktum försöker man – just när det gäller den andliga människans mest värdefulla ting – att hårdnackat blunda för eller ändra på. Naturligtvis med lika lite framgång som med guldet. De som verkligen menar allvar med sitt sökande låter sig nämligen inte påverkas av dylika avledningsmanövrar i sin strävan att själva pröva saken. De som låter sig påverkas av det är dock fortfarande inte mogna för att ta emot sanningen, den är inte till för dem.
Men stunden är inte långt borta då striden måste börja, vilken har saknats tills nu. Ensidigheten upphör och följs av en kraftig konfrontation som utplånar all falsk arrogans.