Likt den mörkaste natt sänker sig det finstoffliga mörkret över jorden! Det har pågått länge. Det håller fast jorden i en kvävande omfamning, så hårt att varje uppstigande förnimmelse av ljus liknar en flamma som i brist på syre snabbt förlorar sin kraft, falnar och sjunker ihop.
Detta finstoffliga tillstånd är fruktansvärt och dess värsta följder visar sig nu. Den som under blott fem sekunder fick se vad som försiggår skulle förfasas och berövas allt hopp om frälsning! –
Och allt det här är människornas eget fel. Deras skuld ligger i att sträva efter det lägre stående. Här har mänskligheten varit sin egen största fiende. Nu löper till och med de få som på allvar strävar efter höjderna risk att dras med mot samma avgrund som de andra med kuslig hastighet störtar mot.
Det liknar en omfamning som ovillkorligen följs av ett dödligt uppsugande. Man sugs upp av det kvävande, sega träsket där allt försvinner ljudlöst. Det är ingen kamp längre utan enbart en stilla, stum och otäck kvävning.
Och människan inser inte det. Den andliga trögheten gör henne blind för detta hemska som sker.
Men träsket utsöndrar ständigt sina giftiga gaser, vilka sakta gör de fortfarande starka och pigga så trötta att även de blir sömniga och kraftlösa och sjunker med ned.
Så ser det numera ut på jorden. Det är ingen bild som jag målar upp utan det är livet! Eftersom allt finstoffligt bär en form, skapad och levandegjord av människornas förnimmelser, utspelar sig ständigt sådana händelser i verkligheten. Och det är den omgivningen som väntar människorna när de måste lämna jorden och inte kan ledas uppåt mot ljusare och vackrare nejder.
Men mörkret drar ihop sig allt mer.
Därför nalkas den tid då jorden under en period måste överlämnas åt mörkrets krafter, utan direkt hjälp ur ljuset, eftersom mänskligheten tvingat fram detta med sin vilja. Följderna av majoritetens vilja kan bara leda till detta slut. – Det är den tid som Johannes för länge sedan fick skåda, tiden då Gud döljer sitt ansikte. –
Det är natt runt omkring. Men samtidigt som nöden är som störst och allt, även det som är bättre, riskerar att sjunka med ned, bryter även morgonrodnaden fram! Men morgonrodnaden för med sig värkar i samband med den stora reningen, som är oundviklig innan räddningen av alla allvarligt sökande kan börja. Alla de som strävar efter det lägre stående kan nämligen inte erbjudas någon hjälpande hand! De får störta ned i de fasansfulla djupen där de enbart kan hoppas på ett uppvaknande genom plågor som får dem att äcklas inför sig själva.
De som hittills har hånat och uppenbarligen ostraffat hindrat de uppåt-strävande, blir tystlåtna och fundersamma, tills de till slut tigger och ber om sanningen.
Så lätt kommer det då inte att bli för dem. De kommer oundvikligen att drabbas av de eviga lagarnas och den gudomliga rättvisans kvarnar, tills de genom egna upplevelser får insikt om sina villfarelser. –
Under mina resor lade jag märke till att mina ord, som säger att ingen människa kan kalla det gudomliga för sitt eget, blev som en brandfackla för de tröga människoandarna. Just nu när många människors ansträngningar går ut på att upptäcka Gud inom sig själva, och därmed till slut även själva bli till Gud!
Därför väckte mina ord många gånger en oro. Trotsigt försöker mänskligheten att streta emot, eftersom den enbart vill höra sövande och lugnande ord som upplevs som behagliga!
De som stretar emot är helt enkelt fega. De skulle helst vilja gömma sig för sig själva, bara för att få stanna kvar i det dystra, där det är lugnt och skönt och man kan drömma sig bort, efter eget behag.
Inte alla klarar av att utsättas för sanningens ljus, vilket tydligt och obarmhärtigt blottar alla brister och orenheter.
Genom skratt, hån eller fiendskap vill de förhindra den kommande dagen som tydligt avslöjar vilken bräcklig grund deras avgud, ”jaget”, står på. De som är så dumma lurar bara sig själva, sanningens stund kommer obönhörligt även till dem. De vill ju enbart avguda sig själva i sina felaktiga åsikter! Det får dem att trivas och att till och med känna ett jordiskt välbehag. Den som stör deras tröga lugn betraktas från början som en fiende!
Men denna gång har de ingen nytta av att streta emot!
Avgudandet av sig själv, som visar sig i påståendet att det gudomliga finns i människan, är ett smutsigt trevande efter Guds upphöjdhet och renhet. Därmed skändar ni det allra heligaste, som ni ser upp till och glatt anförtror er åt! –
I ert inre finns ett altare som är till för att hedra er Gud. Detta altare är er förnimmelseförmåga. Om den är ren har den direkt förbindelse med det andliga och därmed paradiset. Det finns nämligen ögonblick under vilka även ni helt och fullt kan känna er Guds närhet, vilket ofta sker under djupaste smärta och största glädje!
Ni upplever då Hans närhet på samma sätt som de evigt andliga i paradiset gör hela tiden och som ni i dessa ögonblick är nära förbundna med. Den starka vibration som stor glädje eller djup smärta ger upphov till får i några sekunder allt det jordiskt lågtstående att försvinna i bakgrunden. Därmed frigörs känslornas renhet och det bildas genast en bro till den likartade renhet som gör paradiset levande!
Det är människoandens högsta lycka. De eviga i paradiset lever i det hela tiden. Det ger en underbar känsla av trygghet. De är då fullt medvetna om närheten till sin stora Gud, i vars kraft de står, samtidigt som de självklart inser att de befinner sig på sin högsta höjd och aldrig någonsin kommer att ha förmågan att se Gud.
Men det bekymrar dem inte, tvärtom. Genom insikten om Hans onåbara storhet finner de lycka och tackar Hans obeskrivliga nåd, som Han alltid har låtit råda trots människornas arrogans.
Och denna lycka kan även människan njuta av. Det är helt rätt det som sägs, att människan i vördnadsfulla ögonblick känner närhet till sin Gud. Däremot är det ett helgerån att ta denna medvetenhet om den gudomliga närheten som ett bevis för påståendet att man själv har en gnutta gudomlighet inom sig.
Påståendet går hand i hand med nedvärderandet av den gudomliga kärleken. Hur kan man mäta Guds kärlek med samma måttstock som människokärlek? Eller ännu värre, värdera den lägre än människokärlek? Titta på de människor som föreställer sig att den gudomliga kärlekens högsta ideal är att stilla uthärda och förlåta allt! För dem är det gudomliga något som tål oförskämdheter från lägre stående varelser, vilket annars bara förknippas med de största veklingar och fegisar, vilka föraktas för det. Tänk på vilken fruktansvärd skam som ligger i detta!
Människor vill kunna synda ostraffat, för att sedan göra sin Gud glad när de låter Honom förlåta deras skuld, utan någon botgöring från deras sida! Om man tror något sådant har man antingen drabbats av en gränslös inskränkthet eller av en kriminell lathet, eller också av en insikt om sin egen hopplösa brist på vilja till uppåtsträvande. Det ena är dock lika förkastligt som de andra.
Föreställ er den gudomliga kärleken! Kristallklar, strålande, ren och mäktig! Kan ni samtidigt tänka er att den kan vara lika sötsliskigt vek och förnedrande eftergiven som människorna vill få den till? De vill bygga upp en falsk storhet, där de önskar sig svaghet. De ger en falsk bild enbart för att förespegla sig själva något och för att inte oroa sig över de egna bristerna, vilka de beredvilligt ställer i mörkrets tjänst.
Var finns friskheten och kraften, vilka ovillkorligen hör ihop med den kristallklara renhet som utmärker den gudomliga kärleken? Den gudomliga kärleken är oskiljaktigt förbunden med den gudomliga rättvisan och dess stränghet. Den är till och med samma sak. Rättvisa är kärlek och kärlek i sin tur finns enbart i rättvisan. Endast i den finns även den gudomliga förlåtelsen.
Det är sant som kyrkorna säger, att Gud förlåter allting! Och Han förlåter verkligen! I motsats till människorna som inte ens kan glömma och förlåta någon som betalt tillbaka sin lilla skuld. Med sådana tankar gör de sig dubbelt skyldiga, eftersom de inte handlar enligt Guds vilja. Här saknas rättvisan i människokärleken.
Den gudomliga skaparviljans verkningar renar varje människoande från hennes skuld, antingen genom hennes egna upplevelser eller genom hennes frivilliga bättring så fort hon strävar uppåt.
När hon lämnat dessa kvarnar i stoffligheten och återvänder till andligheten står hon ren i sin Skapares rike. Det spelar ingen roll vilka misstag hon begått! Lika ren som någon som aldrig har felat. Men genom de gudomliga lagarnas verkningar har hennes väg stakats ut och det är i detta faktum som löftet om den gudomliga förlåtelsen, Guds nåd, finns!
Idag hör man ofta den förfärade frågan: hur kunde Gud tillåta alla dessa år av lidanden? Var finns kärleken, var finns rättvisan? Mänskligheten undrar, hela nationer undrar, ofta även familjer och enskilda personer! Borde inte detta snarare vara ett bevis på att Guds kärlek trots allt är annorlunda än en del tycks tro? Försök en gång att slutföra resonemanget om Guds allt förlåtande kärlek så som människorna krampaktigt försöker framställa den – utan krav på botgöring, tillåtande och till råga på allt generöst förlåtande! Det måste bli ett erbarmligt resultat! Tror människan att hon är så värdefull att hennes Gud ska bli lidande? Ännu mer värdefull än Gud själv? Människornas arrogans vet inga gränser. –
Om ni tänker efter ordentligt måste ni snubbla över tusentals hinder. Någon slutsats kan ni enbart komma fram till om ni förminskar Gud, gör Honom ofullkomlig.
Men Han var och är och kommer alltid att förbli fullkomlig, oavsett hur människorna ställer sig till det.
Hans förlåtelse finns i rättvisan. Ingenting annat. Och endast i denna orubbliga rättvisa finns även den stora, hittills så missförstådda, kärleken!
Sluta med att försöka mäta det jordiska. Guds rättvisa och Guds kärlek gäller människoanden. Det stoffliga har ingenting med det att göra. Det är ju enbart format av människoanden själv, och utan ande saknar det liv.
Varför plågar ni er själva så mycket med helt och hållet jordiska småsaker? Ni uppfattar dem som en skuld som de inte är.
Endast det som anden vill med en handling är utslagsgivande för de gudomliga lagarna i skapelsen. Denna andliga vilja är dock inte tankeverksamhet, utan den innersta känslan, det som människan egentligen vill innerst inne. Den är det enda som kan sätta lagarna på andra sidan i rörelse, vilket den även gör helt automatiskt.
Gudomlig kärlek låter sig inte smutskastas av människorna; den finns nämligen inneboende i skapelsen och i de eviga lagar som utgår från Hans vilja och som bärs upp av kärleken. Och dessa lagar verkar helt enligt hur människan handlar. De kan knyta henne närmare Gud eller också sätta upp en skiljevägg som aldrig går att riva så länge människan inte slutligen fogar sig, vilket är liktydigt med lydnad. Enbart i det kan hon finna sin frälsning, sin lycka.
Guds stora verk är fulländat, det finns inga brister, ingen spricka. Var och en som är så dåraktig att han vill annorlunda kommer att få sitt huvud krossat. –
Gudomlig kärlek verkar enbart i det som är till nytta för människoanden, men inte i det som ger henne nöje och behag på jorden. Den når långt bortom detta, eftersom den bestämmer över hela varat. –
En och annan människa kommer då att tycka att har man lidanden att vänta, eller också utplåning inför den stora reningen, måste Gud vara så rättvis och skicka en botpredikant innan. Människorna måste ju bli varnade i förväg. Var är Johannes som förkunnar det som komma skall?
De som tänker så är osaliga i sitt storhetsvansinne och sin andliga tomhet! Det är arrogans av värsta sorten som döljer sig bakom dessa krav. De hade antagligen spöat upp denne botpredikant och kastat honom i fängelse!
Öppna era ögon och öron! I stället så struntar man dock glatt och lättvindigt i sina medmänniskors nöd och lidanden! Man vill inte se eller höra! –
Dessutom fanns det en botpredikant redan för tvåtusen år sedan, och ordet som blev människa följde i hans spår. Men människorna var ivrigt sysselsatta med att grumla och mörka ordets rena glans, så att dess ljus och dragningskraft sakta slocknade. –
Och alla de, som vill gräva fram ordet ur slingerväxterna, måste snart känna hur mörkrets sändebud krampaktigt anstränger sig för att förhindra allt glädjefullt uppvaknande!
Men dagens händelser är ingen upprepning av det som skedde på Jesu tid! Då kom ordet! Mänskligheten hade sin fria vilja och bestämde sig då huvudsakligen för att ta avstånd, att förkasta! Sedan dess har den varit underkastad de lagar som automatiskt följde på beslutet som fattades då. Människorna skördade sedan på sin självvalda väg frukterna av sin egen vilja.
Snart är cirkeln sluten. Det hopar sig mer och mer och bildar en vall som snart störtar ned över mänskligheten vilken aningslöst lever vidare i sin andliga tröghet. I slutet, vid tiden för fullbordandet, är inte valet fritt längre!
De måste förstås skörda vad de sådde, både då och på sina senare irrvägar.
Alla de som vid Jesu tid förkastade ordet har idag inkarnerats på nytt här på jorden för en vidräkning. De har idag ingen rätt längre till någon föregående varning och ytterligare beslut. Under de tvåtusen åren hade de gott om tid att tänka om! Inte heller har den som misstolkat Gud och hans skapelse och som struntat i att försöka förstå bättre, begripit något alls. Det är till och med mycket värre, eftersom den falska tron hindrar dem från att se sanningen.
Men ve den som förfalskar eller förvanskar sanningen i syfte att locka till sig anhängare, eftersom människorna tycker bättre om den i en behagligare form. Han gör sig inte bara skyldig till förfalskning och vilseledning, utan bär även hela ansvaret för dem som han lyckades locka till sig genom att göra det bekvämt och behagligt. Han får ingen hjälp när vedergällningens timme är slagen. Han störtar ned i avgrunden, som han aldrig mer kan ta sig upp ur, och det med all rätt! – Även det såg och varnade Johannes för i sin uppenbarelse.
Och när den stora reningen börjar finns det ingen tid för människan att värja sig eller streta emot händelserna. De gudomliga lagarna, av vilka människan så gärna gör sig en falsk bild, gör obönhörligen sin verkan.
Just i den värsta av tider som jorden någonsin upplevt kommer mänskligheten äntligen att lära sig att Guds kärlek är något helt annat än den vekhet och svaghet som man i sin förmätenhet försökt tillskriva den.
Mer än hälften av samtliga nu levande människor hör inte ens hemma här på jorden!
Redan för årtusenden sedan började denna mänsklighet att sjunka så lågt och leva i ett sådant mörker att den genom sina orena viljor byggde broar till mörka regioner, vilka befinner sig långt under det jordiska planet. Där lever de som sjunkit så djupt att deras finstoffliga vikt aldrig gav dem möjlighet att ta sig upp på det jordiska planet.
Däri låg skyddet för alla dem som levde på jorden samt för dessa mörka varelser själva. De är åtskilda genom den naturliga lagen om finstofflig tyngd. Där nere kan de leva ut sina lidelser och alla nedrigheter utan att orsaka någon skada med det. Tvärtom. Deras ohämmade utlevelser drabbar enbart deras gelikar där, på samma sätt som dessa i sina utlevelser attackerar dem. De lider då ömsesidigt vilket leder till mognad, men utan att öka skulden. Det är nämligen genom lidandet som deras äckel inför sig själva kan väckas och med det även en önskan att komma bort från detta rike. Denna önskan leder med tiden till en kvalfull förtvivlan som till slut kan ge upphov till de hetaste böner och därmed en allvarlig vilja till bättring.
Så borde ha skett. Men genom människornas felaktiga viljor blev det annorlunda!
Människorna byggde med sina mörka viljor en bro till mörkrets region. Därmed räckte de handen till dem som levde där och möjliggjorde för dem att komma upp till jorden genom attraktionskraften mellan det likartade. Här fann de naturligtvis även tillfälle till en ny inkarnation, som enligt världens naturliga gång ännu inte var avsedd för dem.
På det jordiska planet, där de genom det grovstoffligas förmedling kan leva tillsammans med dem som är ljusare och bättre, orsakar de nämligen enbart skada och drar därmed på sig nya skulder – vilket de inte kan nere i sina lägre regioner; för deras gelikar är nämligen nedrigheten enbart till nytta, eftersom de till slut bara ser sig själva i den. Detta gör att de börjar känna avsky, vilket bidrar till bättringen.
Denna väg, som är den normala för all utveckling, har människan nu förstört. Genom att använda sin fria vilja till låga syften har hon byggt finstoffliga broar till mörkrets region, så att de som sjunkit ned dit kastats upp på det jordiska planet och nu likt en vargflock glatt befolkar större delen av det.
Eftersom ljusa själar måste vika undan där mörkret vunnit fotfäste, var det också lätt för de mörkare själar, som orättfärdigt hamnat på det jordiska planet, att ibland bli inkarnerade i något som i vanliga fall skulle ha hyst en ljus själ. Den mörka själen har därmed genom vem som helst i den blivande mammans omgivning funnit fäste som möjliggjorde för den att hävda sig och tränga undan ljuset, även om modern eller fadern tillhör de ljusare själarna.
Det förklarar också gåtan med att ett och annat svart får kan hamna hos bra föräldrar. Men om den blivande mamman är observant mot sig själv och sin närmaste omgivning och sina kontakter, kan detta inte hända.
Därför kan det enbart ses som kärlek, när lagarna slutligen leder till fullständig rättvisa och äntligen sveper bort alla dem från det jordiska planet som inte hör hit, så att de störtar ned i mörkrets rike där de hör hemma. På så sätt kan de inte längre hindra de ljusare från att stiga uppåt samtidigt som de själva inte kan lasta på sig mer skuld, utan kanske trots allt mognar genom att äcklas av sina egna upplevelser. – –
Tiden kommer förstås då den med järngrepp kommer att ta tag i alla människohjärtan, då allt andligt högmod kommer att utrotas ur varje mänsklig varelse med en fruktansvärd obeveklighet. Då försvinner också alla tvivel som hindrar människoanden från insikten om att det gudomliga inte finns inom utan högt ovanför henne. Att det endast kan stå på hennes inre livs altare som den renaste bild, som hon ser upp till i ödmjuk bön. –
Det är inget misstag utan en skuld när en människoande förklarar att hon också vill vara gudomlig. Sådant högmod måste få henne på fall; det är nämligen ingenting annat än ett försök att rycka härskarstaven ur Guds händer och dra ned Honom på samma nivå som människan befinner sig på. En nivå som hon än så länge inte ens har klarat, eftersom hon ville vara förmer och blickade upp mot höjderna, som hon ändå aldrig kan nå eller ens skönja. På det viset gick hon miste om verkligheten, gjorde sig själv inte bara helt värdelös i skapelsen utan ännu värre, hon blev en direkt skadegörare!
Till slut kommer hon på grund av sin egen felaktiga inställning att få tydliga bevis på att hon i sitt nuvarande, lågt sjunkna tillstånd inte betyder så mycket ens som skuggan av en gudomlighet. Hela hennes jordiska kunskapsförråd, som hon mödosamt samlat på sig under årtusendena, kommer då inför hennes förfärade blick att visa sig vara ingenting värt; hjälplöst kommer hon att uppleva hos sig själv hur frukterna av hennes ensidiga jordiska strävan blir värdelösa, ja till och med till en förbannelse. Då får hon fundera på sin egen gudomlighet om hon kan! – –
Orden kommer att dåna emot henne: ”Ned på knä, människa, inför din Gud och Herre! Försök inte att häda genom att upphöja dig själv till Gud!” – –
Den lata människoandens enstörighet är över. –
Först då kan mänskligheten tänka på en uppstigning. Då har även tiden kommit när de människor som inte står på rätt grund kommer att störta. Skenexistenser, falska profeter och sammanslutningarna kring dem kommer att bryta samman inifrån! I och med det kommer det även att visa sig vilka vägar som har varit villovägar.
Då kommer även en och annan välvilligt sinnad person att med fasa inse att han står inför en avgrund, att han vilseletts så att det snabbt gått utför, samtidigt som han stolt trodde att han var på väg uppför och närmade sig ljuset! Att han öppnade skyddsdörrar utan att ha tillräckligt med kraft att försvara sig bakom dem. Att han drog på sig faror som han vid ett naturligt händelseförlopp hade kunnat undvika. Lycklig är den som då hittar den rätta vägen till omvändelsen!