Världen! När människan använder detta ord gör hon det ofta utan närmare eftertanke, utan att göra sig en bild av hur denna värld hon pratar om egentligen är beskaffad.
Men många av dem som försöker föreställa sig något konkret ser framför sig ett oändligt antal himlakroppar av olika beskaffenhet och storlek, ordnade i solsystem, vilka rör sig i sina banor i världsalltet. De vet att man hela tiden kan upptäcka nya himlakroppar ju bättre instrumenten är som utvecklas. En vanlig människa nöjer sig då med ordet ”oändlighet”, vilket leder till misstaget att hon skapar sig en felaktig bild.
Världen är inte oändlig. Den är den materiella skapelsen, det vill säga Skaparens verk. Som alla andra verk står även detta verk vid sidan av Skaparen och är alltså som sådant begränsat.
Så kallade andligt utvecklade personer är ofta stolta över sin insikt att Gud finns i hela skapelsen, i varje blomma, varje sten och att även de aktiva naturkrafterna är Gud, alltså allt det som är outforskat, det som kan kännas men inte begripas fullt ut. En ständigt verkande urkraft, en kraftkälla som evigt utvecklar sig själv på nytt, det immateriella urljuset. De tycker själva att de är väldigt medvetna när de överallt ser och möter Gud som en allt genomträngande drivkraft, som alltid verkar mot ett enda mål: utvecklingen till fullkomlighet.
Men det stämmer bara till en viss grad. Det vi möter i skapelsen är enbart Hans vilja, och därmed Hans ande, Hans kraft. Han själv står högt över skapelsen.
Den stoffliga skapelsen blev redan vid sin uppkomst bunden vid de oföränderliga lagarna om tillblivelse och upplösning. Det vi kallar för naturlagar är nämligen Guds skaparvilja, som hela tiden skapar och upplöser nya världar. Denna skaparvilja är enhetlig i hela skapelsen, vilken den finstoffliga och den grovstoffliga världen tillhör som en enda helhet.
Urlagarnas – det vill säga urviljans – ovillkorliga och oomkullrunkeliga enhetlighet har fått till följd att minsta lilla händelse på den grovstoffliga jor-den måste ske på exakt samma sätt som alla andra händelser, det vill säga även de mest våldsamma händelserna i skapelsen – och som själva skapandet i sig.
Urviljans strama form är okonstlad och enkel. När vi väl har insett det finner vi den lätt överallt. Många gånger beror förvecklingar och obegripligheter hos skeenden på alla de överlappningar till följd av människornas olika viljor, vilka tar om- och sidovägar.
Guds verk, världen, är alltså som skapelse underkastad de eviga och fullkomliga gudomliga lagarna. Den har även uppstått ur dem och är därmed begränsad.
En konstnär är till exempel också ett med sitt verk, går fullständigt upp i det men står samtidigt som person bredvid det. Verket är begränsat och förgängligt, vilket dock inte betyder att konstnärens kunnande är det. Konstnären, det vill säga skaparen av verket, kan förstöra sitt verk, i vilket hans vilja finns, utan att han själv berörs av det. Han kommer trots det att fortsätta vara konstnär.
Vi erkänner och ser konstnären i hans verk, och han blir förtrogen för oss utan att vi behöver ha träffat honom personligen. Vi har hans verk, hans vilja finns i det och påverkar oss, i sitt verk möter han oss samtidigt som han kan leva för sig själv långt bort från oss.
Den självständigt skapande konstnären och hans verk återger en suddig avbild av förhållandet mellan skapelsen och dess Skapare.
Evigt och utan ände, det vill säga oändligt, är enbart skapelsens kretslopp av ständig tillblivelse, upplösning och pånyttfödelse.
I detta skeende uppfylls även alla uppenbarelser och profetior. Allra sist på jorden kommer även den ”Yttersta domen” att uppfyllas!
Den Yttersta, det vill säga den sista domen kommer förr eller senare för varje stofflig himlakropp, men det sker inte samtidigt i hela skapelsen.
Det är en nödvändig företeelse i den del av skapelsen som i sitt kretslopp når punkten då dess upplösning måste börja – för att den ska kunna bildas på nytt på sin fortsatta väg.
Det som menas med detta eviga kretslopp är inte jordens eller de andra stjärnornas banor runt respektive solar, utan det stora, mäktigare kretsloppet som samtliga solsystem måste ingå i, samtidigt som de inom sig själva fortsätter att röra sig efter sina egna mönster.
Punkten där upplösningen börjar är exakt fastlagd för samtliga himlakroppar, inte minst på grund av naturlagarnas följdriktighet – ett exakt ställe, där upplösningen måste ske oberoende av respektive himlakropps eller dess invånares tillstånd.
Oupphörligen driver kretsloppet varje himlakropp mot detta, utan dröjsmål kommer upplösningens timme att inträffa, vilket som allt annat i skapelsen egentligen inte innebär något annat än förvandling, ett tillfälle för vidareutveckling. Då har stunden kommit när varje människa måste välja. Antingen kommer hon att lyftas upp mot ljuset, om hon strävar efter det andliga, eller så fortsätter hon att vara fjättrad vid stoffligheten, vilken hon fäster sig vid om hon av övertygelse enbart ser ett värde i det materiella.
I så fall kan hon på grund av sin egen viljas lagmässiga följdverkan inte lyfta sig från stoffligheten och kommer under den sista vägsträckan att dras med mot upplösningen. Det innebär i så fall andens död! Vilket är liktydigt med att bli utraderad ur Livets bok.
Denna i och för sig helt naturliga process kallas även för evig förbannelse, eftersom den som dras med mot upplösningen ”upphör att vara en person”. Det är det mest fruktansvärda öde en människa kan drabbas av. Hon ses som en ”bortkastad sten”, som inte kan användas till något andligt bygge och därför måste malas ned.
Denna separation av anden från materien, vilken inte minst sker på grund av helt naturliga skeenden och lagar, är den så kallade ”Yttersta domen”. Den är förknippad med stora omvälvningar och förändringar.
Att denna upplösning inte sker på ett enda jordiskt dygn är inte så svårt att förstå, i världsskeendet är tusen år nämligen som ett jordiskt dygn.
Vi befinner oss dock i början av denna tidsperiod. Jorden kommer nu till den punkt då den avviker från sin ursprungliga bana, vilket även måste bli ytterst kännbart på ett grovstoffligt plan. Sedan kommer människorna alltmer att delas upp, vilket redan förberetts under senare tid men hittills endast yttrat sig i ”åsikter och övertygelser”.
Därför är varje timme av jordelivet värdefull, mer än någonsin. Den som allvarligt söker och har viljan att lära sig, bör uppbåda alla krafter för att slita sig loss från de låga tankarna som fjättrar honom vid det jordiska. Risken är annars stor att han stannar kvar i stoffligheten och dras med ned mot den fullständiga upplösningen.
De som strävar mot ljuset däremot kommer mer och mer att lösgöra sig och till sist lyftas upp till platsen där allt det andliga har sin hemvist.
Då har uppdelningen mellan ljus och mörker slutgiltigt fullbordats och domen förkunnats.
”Världen”, det vill säga hela skapelsen, går inte under för det, utan himlakropparna går först mot sin upplösningsprocess när de har nått den punkt då upplösningen och därmed även den föregående uppdelningen måste ske.
Fullbordandet sker genom de gudomliga lagarnas naturliga verkan. Dessa har funnits inneboende i skapelsen från allra första början, de är själva upphovet till skapelsen och bär ständigt på Skaparens vilja, både nu och i framtiden. Det eviga kretsloppet består av ett ständigt skapande – sådd, mognad, skörd och upplösning – för att få nya krafter genom att ändra sammansättningen och anta nya former, vilka i sin tur skyndar vidare mot nästa kretslopp.
För att göra sig en föreställning av skapelsens kretslopp kan man tänka sig en jättelik tratt eller en gigantisk grotta, ur vilken det ständigt väller fram en ström av ursäd, som i cirkelformade rörelser strävar efter att ingå nya förbindelser och utvecklas. Precis så som vetenskapen redan har känt till och riktigt noterat.
Genom friktion och sammanslagning bildas täta dimmor, ur dessa formas i sin tur himlakroppar som enligt orubbliga lagar grupperar sig i solsystem och – roterande kring sin egen axel – tvingas följa det stora kretsloppet, vilket är det eviga.
På samma sätt som med växter, djur- och människokroppar – där den för det jordiska ögat synliga processen av ett frös utveckling leder till mognad och skörd eller också till förfall, vilket i sin tur medför förändring, upplösning och i förlängningen vidareutveckling – förhåller det sig även med universums stora skeenden. De grovstoffligt synliga himlakropparna, som för med sig en mycket större, finstofflig – och därmed för jordiska ögon osynlig – omgivning, är underkastade samma skeenden i sitt eviga kretslopp, eftersom det är samma lagar som verkar inom dem.
Ursädens existens kan inte ens den mest fanatiska tvivlaren förneka, även om den är osynlig för jordiska ögon eftersom den är av en annan stofflighet, ”bortom denna”. Låt oss fortsätta att kalla den för finstofflig.
Det är inte heller svårt att förstå att den värld som bildades först ur den är lika finstofflig och osynlig för jordiska ögon. Det är först senare, under den grövsta nederbörden som följer, som den grovstoffliga världen med sina grovstoffliga kroppar så småningom formas i enlighet med den finstoffliga världen. Det är inte förrän då som dess första början kan skönjas med jordiska ögon och andra grovstoffliga hjälpmedel.
På samma sätt förhåller det sig med den egentliga människans andliga hölje, som jag kommer att beröra längre fram. Under människans vandringar genom de olika världarna måste hennes mantel, skal, kropp eller redskap – vilket vi än väljer att kalla höljet – alltid vara av samma sorts stofflighet som respektive omgivning, som hon träder in i. Hon behöver det för att använda det som skydd och nödvändigt hjälpmedel om hon vill ha möjlighet att direkt vara verksam i den.
Eftersom den grovstoffliga världen är beroende av den finstoffliga, måste även samtliga händelser i den grovstoffliga världen ha en återverkan på den finstoffliga.
Denna stora finstoffliga omgivning skapades samtidigt ur ursäden, även den rör sig i det eviga kretsloppet och kommer till slut också att sugas upp bakifrån av den ovan nämnda jättetratten, där upplösningen sker för att sedan stötas ut igen som ursäd på andra sidan, till ett nytt kretslopp.
På samma sätt som hjärtat och blodomloppet fungerar tratten som den stoffliga skapelsens hjärta. Upplösningsprocessen drabbar alltså hela skapelsen, även den finstoffliga delen, eftersom allt stoffligt löses upp igen och blir ursäd, för att sedan formas på nytt igen. Det finns inga villkor någonstans, utan allt utvecklas enligt urlagarnas självklara logik, som inte tillåter någon annan väg.
På en viss punkt i det stora kretsloppet kommer därför allt som skapats, grovstoffligt eller finstoffligt, att möta ögonblicket då upplösningsprocessen förbereds och slutligen bryter fram.
Den finstoffliga världen är då mellanstation för dem som skilts från jorden, den är den så kallade andra sidan. Den är nära förbunden med den grovstoffliga världen som tillhör den och som är ett med den. I dödens ögonblick träder människan med sin finstoffliga kropp, som hon bär tillsammans med sin grovstoffliga kropp, in i den grovstoffliga världens likaledes finstoffliga omgivning, samtidigt som hon lämnar kvar den grovstoffliga kroppen i den grovstoffliga världen.
Denna finstoffliga värld, den andra sidan, hör till skapelsen och är underkastad samma lagar om ständig utveckling och upplösning. Samtidigt som upplösningen sätter igång sker nu åter helt naturligt en uppdelning mellan det andliga och det stoffliga. Beroende på människans andliga tillstånd i såväl den grovstoffliga som den finstoffliga världen måste den andliga människan, det egentliga ”jaget”, antingen röra sig uppåt eller stanna kvar, fjättrad vid stoffligheten.
En allvarligt menad längtan efter sanning och ljus kommer genom den därmed förknippade förändringen att göra henne andligt renare och därmed ljusare. Detta tillstånd leder enligt naturens lagar till att hon alltmer lösgör sig från den täta stoffligheten och, i enlighet med sin renhet och lätthet, drivs uppåt mot höjderna.
Men den som enbart tror på stoffligheten hålls genom sin övertygelse kvar vid denna och förblir därmed fjättrad, vilket hindrar honom från att driva uppåt. Genom vars och ens eget beslut kommer det därför till en uppdelning mellan dem som strävar efter ljuset och dem som är förbundna med mörkret, enligt de bestående naturliga lagarna om andlig tyngd.
Därmed är det uppenbart att det så småningom även kommer till ett definitivt slut för de avlidnas utvecklingsmöjligheter i reningsprocessen på andra sidan! Det blir ett sista avgörande! Människorna i båda världar är antingen så långt förädlade att de kan lyftas upp mot ljusets höjder, eller så stannar de enligt sin egen önskan kvar på sin låga nivå för att så småningom störta ned i den ”eviga förbannelsen”. Med andra ord går de tillsammans med stoffligheten, som de inte kan lösgöra sig ifrån, mot upplösningen, vilken drabbar dem själva på ett smärtsamt sätt och får dem att sluta existera som person.
De fladdrar iväg som agnar för vinden, pulveriserade och därmed strukna ur livets gyllene bok!
Den så kallade ”Yttersta domen”, det vill säga den sista domen, är även den en händelse som sker på ett helt naturligt sätt, som en följd av de lagar som bär upp skapelsen. Det kan inte bli på något annat sätt. Även här får människan enbart skörda frukterna av det hon själv har velat, med andra ord, det som hon åstadkommit genom sin övertygelse.
Vetskapen om att allt som sker i skapelsen är självverkande enligt en sträng logik, att ledtråden för människornas öden alltid och enbart ges av människorna själva genom deras egna önskningar och viljor samt att ingen iakttagande Skapare ingriper för att belöna eller bestraffa, förringar inte Skaparens storhet. Tvärtom, den kan bara vara en anledning till att känna ännu större vördnad.
Storheten ligger i Hans verks fullkomlighet. Den tvingar en till en vördnadsfull blick uppåt, eftersom den största kärleken och den mest omutliga rättvisan måste finnas i alla skeenden, utan skillnad, från den allra minsta till den allra mäktigaste.
Stor är även människan, som sådan placerad i skapelsen, i egenskap av herre över sitt eget öde! Med sin viljas hjälp förmår hon lyfta sig ur verket och därmed bidra till dess utveckling mot ett högre plan; eller också kan hon dra det nedåt och trassla in sig i det, så att hon inte längre kommer loss och tillsammans med det går mot sin upplösning, oavsett om det är i den grovstoffliga eller i den finstoffliga världen.
Befria er därför från alla låga känslor; det är faktiskt bråttom! Timmen närmar sig då fristen löper ut! Väck er inre längtan efter det rena, det sanna, det ädla! –
Högt över skapelsens eviga kretslopp svävar likt en krona i mitten en ”Blå ö”, boning för de saliga, för de renade andarna som redan får vistas i ljusets höjder! Ön är skild från den övriga världen. Därför är den inte heller en del av kretsloppet, utan bildar trots sin höjd ovanför den roterande skapelsen en mittpunkt och ett stöd för de andliga krafter som utgår från den. Det är ön på vars kullar den berömda staden med gator av guld befinner sig. Här finns inget som är underkastat förändringar längre, ingen ”Yttersta dom” att frukta. De som får vistas där har hittat ”hem”.
Allra sist på denna Blå ö, som det allra högsta, står oåtkomligt för de obehörigas steg den i diktningen så ofta omtalade … Gralsborgen!
Sägenomspunnen, mål för oräkneliga människors längtan, står den där i ljuset av den största härligheten och hyser det heliga kärlet av den Allsmäktiges renaste kärlek, Gralen!
Som vakter anlitas de renaste bland andarna. De är bärare av den gudomliga kärleken i dess renaste form, en kärlek som ser avsevärt annorlunda ut än människorna på jorden har tänkt sig, trots att dessa upplever den varje dag, varje timme.
Genom uppenbarelser spreds ryktet om borgen via en mängd olika led hela vägen från den Blå ön till den finstoffliga världen, tills det slutligen, tack vare några skalders fördjupade insikter, även nådde människorna på den grovstoffliga jorden. Genom att steg för steg räckas vidare nedåt drabbades sanningen oavsiktligt även av olika förvrängningar, så att den sista återgivningen blott var en många gånger suddig kopia, vilket gav upphov till många missuppfattningar.
Om det från någon del av den stora skapelsen skulle komma en stark vädjan till Skaparen på grund av något själsligt trångmål, så kommer en tjänare till kärlet att skickas ut för att i egenskap av bärare av denna kärlek ingripa och hjälpa i den andliga nöden. Det som enbart svävar omkring i skapelseverket som sagor och legender träder då livs levande in i skapelsen!
Men det är inte ofta sådana uppdrag blir av. De åtföljs varje gång av avgörande förändringar och stora omvälvningar. De sändebud som skickas ut kommer med ljus och sanning till de vilsna och med fred till de förtvivlade. Med sitt budskap sträcker de ut en hand till alla dem som söker, för att erbjuda dem friskt mod och nya krafter och för att leda dem genom mörkret upp till ljuset.
De kommer enbart till dem som längtar efter att ta emot hjälp ur ljuset, men inte till de hånfulla och självgoda.