Sökande lyfter en del människor blicken mot ljuset och sanningen. Deras längtan är stark, men oftast saknar de den rätta viljan! Mer än hälften av alla sökare är inte äkta. De kommer med sin egen orubbliga åsikt. Skulle de enbart behöva ändra något litet i den så förkastar de hellre allt som är nytt för dem, även om sanningen finns där.
Tusentals sjunker på grund av det, eftersom de snärjer sig i den felaktiga övertygelsen och begränsar den rörelsefrihet som de behöver för räddningen, för att svinga sig uppåt.
Det finns alltid några som menar att de redan har förstått vad som är rätt. De tänker aldrig underkasta sig själva en sträng granskning efter det de hört och läst.
Det är förstås inte dem jag talar till!
Jag talar inte heller till kyrkor eller partier, inte till ordnar, sekter och föreningar, utan helt enkelt till människorna själva. Det ligger mig fjärran att störta något bestående; ty jag bygger upp, kompletterar de dittills olösta frågor som alla måste bära på så fort de tänker efter lite.
En grundförutsättning är dock oundviklig för varje lyssnare: att allvarligt söka efter sanningen. Han bör granska orden inom sig själv och låter dem få liv, men inte bry sig om talaren. Annars vinner han ingenting. Alla de som inte strävar efter detta slösar bara sin tid.
Det är otroligt hur den stora majoriteten människor krampaktigt vill förbli ovetande om var de kommer ifrån, vilka de är och vart de är på väg!
Födelse och död, jordelivets oskiljaktiga poler, borde inte vara någon hemlighet för människorna.
De åskådningar som försöker ge klarhet i människans innersta väsen är splittrade. Det är följden av människornas sjukliga storhetsvansinne, deras förmätna skrytande om att deras innersta väsen är gudomligt!
Se på människorna! Kan ni se något gudomligt i dem? Detta dåraktiga påstående borde betecknas som en hädelse mot Gud, eftersom det innebär att det gudomliga förringas.
Människan bär inte ett spår av något gudomligt inom sig!
Denna åsikt är ingenting annat än en sjuklig förmätenhet, vars orsak enbart kan vara medvetenheten om att inte kunna förstå. Finns det någon människa som ärligt kan påstå att denna tro blivit hennes övertygelse? Den som allvarligt frågar sig själv måste förneka det. Han känner mer än väl på sig att det blott handlar om en längtan, en önskan att bära något gudomligt inom sig, men inte någon visshet! Man talar helt rätt om en gudomlig gnista som människan bär inom sig. Men denna gudomliga gnista är anden! Den är inte någon del av gudomligheten.
Ordet gnista är helt rätt beteckning. En gnista utvecklas och slår ut utan att ta med sig eller bära inom sig något av upphovsmannens beskaffenhet. Så även här. En gudomlig gnista är inte gudomlig i sig själv.
Finns det redan felaktigheter i en existens ursprung, då måste det finnas brister i hela dess fortsatta utveckling! Har jag byggt på en felaktig grund måste förr eller senare hela bygget börja svaja och störta in.
Ursprunget ger faktiskt stöd åt varje människas existens och utveckling! Den som försöker nå långt utöver ursprunget, griper efter det ofattbara och förlorar därmed allt stöd i det naturliga skeendet.
Om jag till exempel griper efter en trädgren som genom sin jordiska beskaffenhet är av samma sort som min jordiska kropp, får jag med denna gren ett stöd och kan därför svinga mig uppåt med hjälp av den.
Griper jag dock högt ovanför denna gren, kan jag inte finna något stöd i luftens olikartade beskaffenhet och … kan därför inte heller ta mig upp! Så enkelt är det.
På samma sätt förhåller det sig med människans inre beskaffenhet, som kallas för själ och vars kärna är anden.
Om denna ande söker det nödvändiga stöd som den behöver i sitt ursprung, får den såklart inte försöka greppa det gudomliga. Det blir onaturligt då; ty det gudomliga ligger alldeles för långt bortom den, det är av helt annan beskaffenhet!
Trots det söker den i sin inbillning en förbindelse på stället den aldrig kan nå, och avbryter därmed det naturliga skeendet. Likt en fördämning sänker sig dess felaktiga önskan mellan människoanden och dess nödvändiga kraftförsörjning från ursprunget. Den skär av sig själv från den.
Därför, bort med dessa villfarelser! Först då kan människoanden utveckla sin fulla styrka som den dittills varit likgiltig inför och bortsett ifrån. Först då kommer den att bli vad den kan och bör bli – herren i skapelsen! Märk väl: enbart i skapelsen, inte över den.
Enbart det gudomliga står över hela skapelsen. –
Gud själv, ursprunget till allt liv, är – vilket redan hörs i själva ordet – gudomlig! Människan skapades av Hans ande!
Anden är Guds vilja. Ur denna vilja uppstod den första skapelsen. Låt oss hålla oss till detta enkla faktum, det ger oss möjlighet till en bättre förståelse.
Föreställ er som jämförelse den egna viljan. Den är inte någon del av människan utan en akt. Annars skulle människan så småningom upplösas i sina många viljeakter. Det skulle inte finnas någonting kvar av henne.
Det är likadant med Gud! Hans vilja skapade paradiset! Hans vilja är dock anden, det som man kallar den ”heliga Anden”. Paradiset å sin sida var också blott andens verk, inte en del av den. I detta finns en gradering nedåt. Den skapande heliga Anden, alltså Guds levande vilja, gick inte upp i sin skapelse. Den lämnade inte heller en del av sig själv i den, utan den stannade själv helt och hållet utanför skapelsen. Detta framgår mycket tydligt av Bibelns ord: ”Guds ande svävade över vattnet” – inte Gud själv! Där finns faktiskt en skillnad. Människan bär inte heller något av den heliga Anden själv inom sig, utan enbart av anden, som är den heliga Andens verk, det vill säga en akt.
I stället för att ta till sig detta faktum vill man redan här med all kraft skapa en lucka! Tänk bara på den vedertagna uppfattningen om den första skapelsen, om paradiset! Det skulle till varje pris finnas på jorden. Män-niskans lilla förstånd begränsade därmed skeendet av nödvändiga årmiljoner till sin lilla, av tid och rum avgränsade sfär och ställde sig som mittpunkt och nav för allt skeende i världen. Följden blev att hon därigenom missade vägen till livets egentliga utgångspunkt.
I stället för den klara vägen, som hon inte längre kunde överblicka, måste hon hitta en ersättning i sina religiösa åskådningar – om hon inte ville beteckna sig själv som upphovsman till all existens och allt liv och därmed som Gud. Denna ersättning fick hon genom begreppet ”tro”! Och sedan dess har begreppet ”tro” varit sjukdomen som hela mänskligheten lider av! Ja, mer än så, detta okända ord som skulle komplettera allt som gått förlorat blev hennes klippa, vilket ledde till ett fullständigt misslyckande!
Enbart den tröge nöjer sig med tron. Tron är även något som hånarna kan ta fasta på. Och ordet ”tro” är, om det tolkas fel, slagträet som idag lägger sig som ett hinder i vägen för mänsklighetens fortsatta vandring.
Tron bör inte vara manteln som generöst täcker över tänkandets tröghet, som likt en sömnsjuka behagligt förlamande sänker sig över människans ande! Tron bör i själva verket bli till övertygelse. Men övertygelse kräver liv och noggrann prövning!
Finns det blott en lucka, en olöst gåta, blir övertygelsen en omöjlighet. Ingen människa kan därför ha den sanna tron så länge någon fråga är öppen för henne.
Orden ”blind tro” visar redan att någonting är fel!
Tron måste vara levande, så som Jesus en gång krävde, annars har den inget syfte. Men levande betyder att man rör sig, att man avväger och prövar! Inte att blint anamma främmande tankar. Att blint tro betyder ju att inte förstå. Men det som människan inte förstår kan inte heller vara till nytta för henne på ett andligt plan, ty i ickeförståelsen kan det inte bli levande inom henne.
Det som hon inte helt och hållet upplever inom sig själv kommer heller aldrig att bli hennes eget! Och enbart det som är hennes eget kan lyfta henne.
När allt kommer omkring kan man inte heller beträda en väg och gå framåt om det finns stora sprickor i den. Människan måste andligt stanna kvar på det ställe där hon inte kommer vidare i sitt vetande. Detta faktum är orubbligt och säkert också lätt att förstå. Den som vill komma vidare på ett andligt plan måste vakna!
I sömnen kan hon dock aldrig gå sin väg till sanningens ljus. Inte heller med en ögonbindel eller med en slöja för ögonen.
Skaparen vill ha sina människor seende i skapelsen. Att vara seende betyder dock att veta! Och detta vetande hör inte ihop med blind tro. Blind tro hör ihop med tröghet och lathet att tänka, inte med storhet!
Förmånen att äga tankeförmåga ålägger människan plikten till rannsakning!
För att undkomma allt detta, har man av bekvämlighet helt enkelt förminskat den store Skaparen genom att kräva honom på godtyckliga handlingar som ska bevisa Hans allmakt.
Tänker man bara efter lite upptäcker man åter ett stort fel. En godtycklig handling förutsätter möjligheten att bryta mot de bestående naturlagarna. Men där sådant är möjligt finns det ingen fullkomlighet. Ty där det finns fullkomlighet, kan ingen förändring äga rum. Därmed har en stor del av mänskligheten fått en felaktig bild av Guds allmakt, en bild som för den som tänker djupare borde gälla som ett bevis på ofullkomlighet. Och däri ligger roten till mycket ont.
Ge Gud äran att vara fullkomlig! Däri finner ni nyckeln till varats olösta gåtor. –
Min strävan är att få alla dem som allvarligt söker att nå detta. En suck av lättnad ska sprida sig bland sanningssökarna. Lyckliga kommer de till slut att upptäcka att det i hela världsskeendet inte finns någon hemlighet eller lucka. Och då … ser de tydligt vägen till uppstigningen framför sig. De behöver bara gå den. –
Mystik har inget som helst berättigande i skapelsen! Det finns ingen plats för den; ty allting kommer att framstå tydligt och utan luckor för människoanden, ända tillbaka till dess ursprung. Enbart det som finns ovanför detta måste förbli en helig hemlighet för alla människoandar. Därför kommer det gudomliga aldrig någonsin att kunna förstås av människan. Inte med den bästa viljan och den största kunskapen. I denna oförmåga att förstå allt det gudomliga ligger dock det för människan naturligaste skeende hon kan tänka sig; ty ingenting kan som bekant nå utöver sitt ursprungs sammansättning. Inte heller människans ande! I en olikartad sammansättning finns alltid en begränsning. Och det gudomliga är av en helt annan beskaffenhet än det andliga, som människan härstammar från.
Ett djur till exempel kan aldrig, inte ens om det når den högsta andliga utvecklingen, bli en människa. Ur dess väsen kan under inga omständigheter uppstå den andlighet som föds ur människoanden. I sammansättningen av allt det andliga saknas en andlig grundform. Människan, som skapats av en del av den andliga skapelsen, kan i sin tur aldrig bli gudomlig, eftersom det andliga inte är av samma natur som det gudomliga. Människoanden kan visserligen utvecklas till den högsta graden av fullkomlighet, men kommer trots detta att förbli andlig. Den kan inte nå det gudomliga genom sig själv. Den olikartade beskaffenheten bildar även här naturenligt en oövervinnlig gräns uppåt. Det stoffliga är inte ens inblandat här, eftersom det inte innehåller något eget liv utan tjänar som hölje, pådrivet och format av det andliga och immateriella.
Andens jättelika sfär genomsyrar hela skapelsen. Människan kan, skall och bör därför fatta och inse den fullt ut! Och genom sin kunskap kommer hon att härska i den. Men att härska, till och med i dess strängaste form, innebär rätt uppfattat ingenting annat än att tjäna! –
Ingenstans i hela skapelsen, ända upp till det högsta andliga, finns det något som avviker från det naturliga skeendet! Redan detta faktum gör allt mycket mer förtroget. Den osunda, hemliga skyggheten och viljan att gömma sig från en del – än så länge – okända ting, faller därmed samman av sig själv. Med naturligheten kommer en frisk fläkt in i de dystra hjärnspökenas kvava atmosfär hos alla dem som gärna vill göra sig kända. Deras sjukliga fantasifoster – skrämmande för de svaga, till hån för de starka – ter sig löjligt barnsliga för den klarnande blick som till slut friskt och glatt omfattar den underbara naturligheten i allt skeende. Ty detta skeende rör sig alltid i enkla, raka banor som tydligt går att upptäcka.
Det rör sig enhetligt enligt en strikt regelbundenhet och ordning. Och det underlättar för varje sökare som får en vidsynt, fri överblick – ända tillbaka till punkten för hans egentliga ursprung!
Det kräver varken mödosamt forskande eller fantasi. Huvudsaken är att man undviker alla dem som i ett förvirrat hemlighetsmakeri låter torftiga delkunskaper framstå som något större än de är.
Allt detta finns framför våra ögon, det är nästan för enkelt. Ofta är det just på grund av denna enkelhet som människorna inte inser det, eftersom de utgår från att skapelsens stora verk måste vara mycket svårare och mer invecklat.
Tusentals människor med den bästa viljan snubblar över detta. Sökande riktar de sina blickar högt uppåt och anar inte att de helt enkelt och utan ansträngning bara behöver titta framför sig och runt omkring. Då kommer de att upptäcka att de redan är på den rätta vägen genom sitt jordeliv, att de bara behöver gå framåt! Utan hast och utan ansträngning, men med öppna ögon och fria, ohämmade sinnen! Människan måste äntligen lära sig att verklig storhet enbart ligger i det enkla, naturliga skeendet. Att storhet förutsätter denna enkelhet.
Så är det i skapelsen, så är det även i henne själv som tillhör och är en del av skapelsen!
Enbart enkelt tänkande och kännande kan ge henne klarhet! Lika enkelt som barnens! Genom lugna funderingar kommer hon att förstå att i fattningsförmågan är enkelhet identisk med klarhet och även med naturlighet! Det ena är otänkbart utan det andra. Det är som en treklang som uttrycker ett begrepp! Den som använder det som grund för sitt sökande kommer snabbt att bryta sig igenom förvirringens dimma. Allt konstlat och uppskruvat kommer då att upplösas i intet.
Människan inser att det naturliga skeendet aldrig får kopplas bort, att det inte finns något ställe som är avbrutet! Och i det uppenbarar sig även Guds storhet! Den självverkande och skapande viljans orubbliga livfullhet! Ty naturlagarna är Guds eviga lagar, som hela tiden är synliga för alla människor, som inträngande talar till dem, som vittnar om Skaparens storhet med en orubblig, undantagslös regelbundenhet! Utan undantag! Ty av havrens frö kan det enbart bli havre och av vetets enbart vete och så vidare.
På samma sätt är det också i den första skapelsen, som i egenskap av Skaparens eget verk står dennes fullkomlighet närmast. Där är grundlagarna så förankrade att de, pådrivna av viljans livfullhet, måste orsaka uppkomsten av den fortsatta skapelsen ända ner till denna världs kroppar, i det naturligaste skeendet – allt grövre ju längre bort skapelsen i sin vidareutveckling fjärmar sig från ursprungets fullkomlighet. –
Låt oss börja med att titta på skapelsen.
Föreställ er att allt liv i den enbart består av två sorter, oavsett i vilken del det befinner sig. Den ena sorten är medveten, den andra omedveten om sig själv. Att lägga märke till dessa två olikheter är av största vikt! Det hänger ihop med ”människans ursprung”. Olikheterna sporrar även till vidareutveckling, till den förmenta kampen. Det omedvetna bildar bakgrunden till allt det medvetna, men i sammansättningen är det av exakt samma sort. Medvetandeblivandet är framsteg och utveckling av det omedvetna, som genom samspelet med det medvetna ständigt får inspiration till att bli lika medvetet.
Den första skapelsen, som efterhand utvecklats nedåt, har gett tre grundläggande uppdelningar: det översta och högsta är det andliga, urskapelsen, som följs av det tätare och därmed även allt tyngre inre väsendet. Sist kommer det lägsta, tätaste och därmed tyngsta – det stoffligas väldiga rike – som gradvis lösgjort sig från urskapelsen och sjunkit ned. Därigenom blev till slut endast det urandliga kvar som det högsta – eftersom det i sin renhet förkroppsligar det lättaste och ljusaste. Det är det omtalade paradiset, hela skapelsens krona.
Med nedsjunkandet av det som blivit allt tätare har vi kommit till lagen om tyngd, vilken inte bara är förankrad i det stoffliga utan verkar i hela skapelsen, från det så kallade paradiset ända ner till oss.
Lagen om tyngd är av så avgörande betydelse att alla människor borde pränta in den; ty den är huvudkomponenten i den mänskliga andens utvecklingsprocess.
Jag sade tidigare att denna tyngd inte enbart gäller för den jordiska beskaffenheten utan även verkar jämnt i de delar av skapelsen som människor inte längre kan se och därför helt enkelt kallar livet bortom detta.
För förståelsens skull måste jag dela in det stoffliga i två delar. Det finstoffliga och det grovstoffliga. Det finstoffliga är stofflighet som inte kan bli synlig för det jordiska ögat på grund av sin annorlunda form. Men det är fortfarande stofflighet.
Det så kallade ”livet bortom detta” får inte blandas ihop med det efterlängtade paradiset, som är helt och hållet andligt. Andligt bör här inte förstås som något som finns i ”tankarna” utan som en beskaffenhet, på samma sätt som verklig och stofflig är en beskaffenhet. Man kallar alltså detta finstoffliga helt enkelt för livet bortom detta, eftersom det ligger bortom den jordiska synförmågan. Det grovstoffliga däremot är detta liv, allt det jordiska som på grund av likheten är synligt för våra grovstoffliga ögon.
Människan borde sluta med att se osynliga ting som något obegripligt och onaturligt. Allting är naturligt, även det så kallade livet bortom detta och det – från livet bortom detta fortfarande mycket avlägsna – paradiset.
På samma sätt som vår grovstoffliga kropp är känslig för sin likartat beskaffade omgivning, som den därigenom kan se, höra och känna, förhåller det sig i de delar av skapelsen vars beskaffenhet inte liknar vår. Den finstoffliga människan i det så kallade livet bortom detta känner, hör och ser enbart sin likartade, finstoffliga omgivning; den högre stående, andliga människan kan i sin tur enbart känna sin andliga omgivning.
Därför händer det ibland att vissa människor då och då ser och hör det finstoffliga med sin finstoffliga kropp, som de ju bär inom sig redan innan de skiljs från sin grovstoffliga jordiska kropp vid dess död. Det är absolut inget onaturligt i det.
Förutom lagen om tyngd är lagen om likhet minst lika viktig.
Jag berörde den redan när jag talade om att en sort enbart kan uppfatta saker av samma sort. Talesätten ”lika barn leka bäst” eller ”kaka söker maka” verkar vara hämtade från denna urlag. Vid sidan om lagen om tyngd genomsyrar den hela skapelsen.
En tredje urlag vid sidan av de ovan nämnda är lagen om växelverkan. Den gör att människan måste skörda vad hon en gång har sått – ovillkorligen. Hon kan inte skörda vete om hon sår råg, inte klöver om hon planterar tistlar. På samma sätt förhåller det sig i den finstoffliga världen. Hon kommer inte att kunna skörda gott om hon kände hat, inte glädje om hon närde avund inom sig!
Dessa tre grundlagar utgör den gudomliga viljans milstolpar! Det är de och endast de som självverkande belönar eller bestraffar människoanden, med obeveklig rättvisa! De är så omutbara, så underbara och fint graderade att tanken på minsta orättvisa i det väldiga världsskeendet blir omöjlig.
Resultatet av dessa enkla lagar är att varje människoande hamnar där den enligt sin inre inställning även hör hemma. Ett misstag är härvid omöjligt, eftersom resultatet av dessa lagar enbart kan påverkas av människans innersta tillstånd – även om det alltid ovillkorligen påverkas! Det är alltså den i människan befintliga andliga kraft i hennes känslor som påverkar resultatet! Allt annat förblir därför verkningslöst. Av detta skäl är enbart människans verkliga vilja, hennes känslor avgörande för vad som utvecklas i den för henne osynliga världen i vilken hon efter sin jordliga död måste träda in.
Då hjälper inget falskspel, inget självbedrägeri. Hon måste ovillkorligen skörda vad hon sått med sin vilja! Beroende på hur stark eller svag hennes vilja är sätter den också igång mer eller mindre likartade strömmar från de andra världarna, oavsett om det rör sig om hat, avund eller kärlek. Ett helt naturligt skeende, i all enkelhet, och ändå det ofrånkomliga resultatet av evig rättvisa!
Den som allvarligt försöker tänka sig in i skeendena i livet bortom detta, kommer att förstå vilken omutbar rättvisa som finns i denna självutlösande verkan. Då kommer hon också att inse Guds ofattbara storhet. Gud behöver inte ingripa sedan Han förverkligat sin vilja i skapelsen – i fullkomligheten – med dessa lagar.
Den som stiger uppåt och återvänder till det andligas rike är renad; ty innan dess måste han gå igenom den gudomliga viljans självverkande kvarnar. Ingen annan väg leder till Guds närhet. Och hur kvarnarna verkar på människoanden beror på dess tidigare inre liv, dess egen vilja. De kan behagligt lyfta honom till de ljusa höjderna, men även smärtsamt dra ner honom till ett fasansfullt mörker, ja, till och med till den fullständiga utplåningen. –
Tänk er att människoanden, som blivit mogen att inkarnera vid sin jordiska födelse, redan bär på ett finstoffligt hölje eller en finstofflig kropp, som den behövde under sin väg genom finstoffligheten. Den finns även kvar i jordelivet, som en förbindelselänk till jordekroppen. Lagen om tyngd gör att dess huvudsakliga verkan alltid sker på den tätaste och grövsta delen, det vill säga i jordelivet på jordekroppen. Men om denna dör bort så frigörs åter den finstoffliga kroppen och lyder i detta ögonblick – i egenskap av den nu grövsta delen – under lagen om tyngd.
Om man säger att anden bildar sin kropp så är det sant beträffande den finstoffliga kroppen. Människans inre beskaffenhet, hennes önskningar och faktiska vilja lägger grunden till den.
Viljan innehåller kraften att forma det finstoffliga. Genom begäret efter det lägre eller efter enbart jordiska njutningar förtätas den finstoffliga kroppen och blir därmed tung och mörk, eftersom uppfyllandet av sådana önskningar ligger i grovstoffligheten. Människan binder sig därmed själv vid det grova, det jordiska. Hennes önskningar drar den finstoffliga kroppen med sig, med andra ord: den bildas med en sådan täthet att den i sin beskaffenhet blir så lik det jordiska som möjligt. Detta ger utsikter om att enbart kunna delta i jordiska njutningar eller passioner så fort den grovstoffliga jordekroppen fallit ifrån. Den som strävar efter detta måste sjunka enlig tyngdens lag.
Annorlunda förhåller det sig hos de människor vars sinnen huvudsakligen är riktade mot det högre och ädlare. Här är viljan självverkande och gör den finstoffliga kroppen lättare och därmed även ljusare, så att den kan komma i närheten av allt det som dessa människor ser som mål för sin allvarligt menade önskan – de ljusa höjdernas renhet!
Med andra ord: Den finstoffliga kropp som finns i människan utrustas genom människoandens respektive mål på ett sådant sätt att den efter jordekroppens död kan sträva mot just detta mål, oavsett vad det är. Här bildar sig anden verkligen en kropp; ty eftersom viljan är andlig bär den även inom sig kraften att dra nytta av det finstoffliga. Denna naturliga process kan den aldrig undkomma. Den följer med varje viljeyttring, oavsett om den känns behaglig eller obehaglig för den. Och dessa former fastnar hos anden, så länge den föder dem med sin vilja och sina känslor. De främjar den eller håller den tillbaka, beroende på av vilken natur den är enligt lagen om tyngd.
Men så fort den ändrar sin vilja och känsla uppstår genast nya former samtidigt som de gamla genom den förändrade viljan inte längre får näring, dör och faller sönder. På så sätt ändrar människan även sitt öde.
Så fort den jordiska förankringen försvinner genom jordekroppens död, sjunker den därigenom frigjorda, finstoffliga kroppen antingen ned eller flyter likt en kork upp i det finstoffliga som kallas för livet bortom detta. Genom lagen om tyngd hålls den kvar vid exakt det ställe som har samma tyngd som den själv; ty då kommer den inte vidare, varken uppåt eller nedåt. Där finner den följaktligen allt annat av samma sort eller alla likasinnade; ty samma sort förutsätter samma tyngd, och samma tyngd naturligtvis samma sort. Beroende på hur den själv har varit, kommer den nu att tvingas lida eller glädjas bland likasinnade, ända tills den på nytt förändras i sitt inre och med den dess finstoffliga kropp, som till följd av den förändrade vikten fortsätter leda den uppåt eller nedåt.
Därför behöver människan varken beklaga sig eller vara tacksam; ty om hon bärs upp mot ljuset, så är det hennes egen beskaffenhet som leder till uppstigandet. Störtar hon ned i mörkret är det återigen hennes tillstånd som tvingar henne till det.
Alla människor har skäl att lovorda Skaparen för den fullkomlighet som finns i dessa tre lagar. Människoanden blir därmed ovillkorligen en oinskränkt herre över sitt eget öde! Eftersom dess sanna vilja, alltså det oförfalskade inre tillståndet, får den att lyfta eller att sjunka.
Om ni försöker att föreställa er denna verkan, för sig och i samspel, kommer ni att märka att den innehåller – exakt utmätt – lön och straff, nåd eller också förbannelse för varje människa, beroende på henne själv. Detta skeende är ytterst enkelt och visar på den räddningsplanka som alltid finns till hands för alla människor med en ärlig vilja. Insikten om denna enkelhets storhet tvingar en på knä inför Skaparens mäktiga upphöjdhet!
I allt skeende, i alla mina utläggningar, stöter vi hela tiden klart och tydligt på dessa enkla lagars verkan, vars underbara samspel jag kommer att berätta om utförligare.
Känner människan till denna samverkan har hon även stegen till andens ljusa rike, till paradiset. Men hon ser då även vägen nedåt, mot mörkret!
Hon behöver inte ens gå själv, utan hon kommer att lyftas högt upp eller dras ned av det självverkande maskineriet – beroende på hur hon ställt in maskineriet med sitt inre liv.
Det är alltid enbart hennes beslut vilken väg hon vill slå in på.
Människan får här inte låta sig vilseledas av hånare.
Tvivel och hån är i själva verket ingenting annat än uttalade önskningar. Alla tvivlare uttalar, helt omedvetet, vad de önskar sig. Därmed blottar de sitt inre för forskande blickar. Ty även i förnekelsen, i motståndet, finns djupt förborgade önskningar som är lätta att uppfatta. Den försummelse och fattigdom som ibland uppenbarar sig är både sorglig och upprörande, eftersom människan just därför inte sällan sänker sig djupare än ett ovetande djur. Man borde känna medlidande med dessa människor, dock utan att ha överseende; ty överseende skulle ju innebära att man föredrar trögheten framför en allvarlig prövning. Den som allvarligt söker måste bli sparsam med överseendet, annars skadar han till slut sig själv utan att hjälpa andra med det.
Med den ökande insikten kommer han dock glädjestrålande att stå inför skapelsens underverk och medvetet låta sig svingas uppåt till de ljusa höjder som han får kalla sitt hem!