Människor befinner sig med få undantag i en gränslös och för dem ödesdiger villfarelse!
Gud behöver inte springa efter dem och be dem att tro på Hans existens. Inte heller har Hans tjänare sänts ut för att ständigt mana oss att inte vända oss bort från Honom. Det skulle ju vara löjligt. Sådana tankar och förväntningar är att nedvärdera och förminska den upphöjda gudomen.
Det är en felaktig uppfattning som orsakar stor skada. Den får näring av beteendet hos många verkligt seriösa själavårdare, som i sin sanna kärlek till Gud och människorna gång på gång försöker omvända de enbart jordiskt inriktade människorna, övertyga dem och få dem att gå med i kyrkan. Allt detta bidrar enbart till att ytterligare öka människornas arrogans och tro på sin viktighet, och gör att många till slut inbillar sig att de måste bli ombedda för att vilja gott.
Det ger också upphov till den egendomliga inställningen hos majoriteten av de ”troende” som snarare är avskräckande exempel än förebilder. Tusentals och åter tusentals känner en viss tillfredsställelse inom sig, en upphöjdhet i vetskapen om att de tror på Gud, att de tar sina böner på allvar och att de inte avsiktligt tillfogar sin nästa någon skada.
Denna inre ”upphöjdhet” ser de som en sorts belöning för det goda, ett tack från Gud för deras lydnad. De känner en närhet till Gud, som de ibland även tänker på under heliga rysningar, vilket utlöser eller lämnar kvar en känsla av salighet som de med glädje njuter av.
Men alla dessa troende är på fel väg. De lever lyckligt i den självförvållade villfarelsen, vilket gör att de, själva omedvetna, kan likställas med fariséerna som med uppriktig men felaktig tacksamhet lämnade sina små offergåvor: ”Herre, jag tackar Dig för att jag inte är som dem.” Det är inget som sägs högt, det är ingen riktig tanke ens, men den där ”upphöjda känslan” i deras inre är samma omedvetna tacksamhetsbön som redan Jesus betecknade som falsk.
Den inre ”upphöjdheten” är i dessa fall inget annat än självtillfredsställelse, utlöst genom bön eller medvetet goda tankar. De som kallar sig själva för ödmjuka är oftast mycket långt ifrån verklig ödmjukhet! Ofta krävs det självövervinnelse att prata med den sortens troende. De kommer aldrig någonsin att nå saligheten på det viset, även om de själva är övertygade om det! De får akta sig så att de inte går bort sig helt i sin andliga högfärd, som de gärna förväxlar med ödmjukhet.
För många av dem som ännu är övertygade icke-troende kommer det att vara lättare att ingå i Guds rike än för alla dessa skaror av troende med deras arroganta ödmjukhet. De vänder sig i själva verket inte till Gud med en enkel bön utan med indirekta krav att Han ska belöna dem för deras böner och fromma ord. Deras böner är krav, de själva är hycklare. De kommer att svepas bort inför Hans ansikte likt tomma agnar. De får sin belöning, visst, men annorlunda än de har tänkt sig. De har redan ätit sig tillräckligt mätta på jorden, medvetna om sitt eget värde.
Känslan av välbefinnande bleknar snart vid övergången till den finstoffliga världen. I stället framträder den inre förnimmelsen, som knappt kunde anas här, samtidigt som de känslor som mestadels uppstått genom tankar försvinner i intet.
Den inre, stilla, så kallade ödmjuka väntan på något bättre är i själva verket ingenting annat än ett krav, hur vackra orden än är som används för att uttrycka det.
Men att ställa krav är en oförskämdhet. Endast Gud kan ställa krav! Jesus kom inte heller bedjande till människorna med sitt budskap, utan varnande och krävande. Han gav visserligen förklaringar till sanningen, men viftade inte med belöningar inför åhörarnas ögon för att sporra dem till att bli bättre. Lugnt och bestämt beordrade han dem som brukade allvar i sitt sökande: ”Gå dit och handla därefter!”
Gud står krävande inför mänskligheten, inte lockande och bedjande, inte klagande och sörjande. Lugnt kommer Han att överlämna alla de dåliga människorna, till och med dem som tvekar, åt mörkret. Då slipper de uppåtsträvande att utsättas för angrepp och alla de andra får grundligt genomleva det de anser vara rätt, så att de kommer till insikt om sitt misstag!